Min första dag i skolan 1985

Jag har förstått att det är roligt att läsa dessa små korta barndomsminnen…..så jag börjar att dela med mig av dem. Också för min egen skull. Det är speciellt att minnas, fundera och betrakta sig själv utifrån. Jag önskar jag hade bilder till denna text. Men ni får läsa den som en bok, bilda era egna scener i huvudet om hur det såg ut. 

DSC_0001

Första dagen i skolan, i första klass hade jag fjärilar i magen. Jag fick en ny röd ryggsäck, rosa manchesterbyxor och en matchande jacka. Nya kläder fick jag inför varje skolstart. Men ryggsäck fick man använda i minst två år sa mamma. Man behöver ingen ny varje år. Jag nickade förstående. När jag skulle gå hemifrån så borstade jag håret, satte upp den med en pampula (en hårsnodd med två plastbollar i varsin ände som man sen snurrade om varandra, ni vet nog vad jag menar). På med min röda ryggsäck, den hade jag själv valt, och på med mina alldeles nyinköpta kläder. Sen gick jag, den knappa kilometern i området som var alldeles nytt och modernt, byggt någon gång på 60-70 talet.

Alla föräldrar samlades längst bak i klassrummet. Förväntansfulla miner från barnen. Vissa klamrade sig fast vid sina föräldrar, andra satt rakryggade och tittade på fröken och andra vågade inte ens in i klassrummet utan kikade lite blygt från korridoren. Jag satt med rak rygg. För jag hade inga föräldrar att klamra mig fast vid. Ingen hade följt med mig den där första dagen i skolan. Mamma jobbade och pappa, ja han spelade nog bingo.

Fröken hade skrivit med stora bokstäver på den svarta tavlan. VÄLKOMMEN (ja det stod förstås TERVETULOA eftersom vi befann oss i Finland) klass 1 A. Så hade hon ritat blommor och blad runt texten med griffelkritor i olika färger. Rosa, blått, gult och grönt. Hennes fingrar var fortfarande färgade av kritorna och hon hade torkat händerna på sin svarta kjol där de lämnade märken efter kritorna.

Allt var så spännande. Vid sidan av varje bänk fanns en krok och där fick man hänga sin ryggsäck. De flesta flickor hade flätor eller två tofsar. Vissa hade tuffa tröjor med figurer, katten gustaf eller fragglarna. Några hade sommarklänningar och skor med slejf. Jag hade mina nya rosa manchesterbyxor och en ljusgul blus. Jackan hade jag hängt på en krok utanför klassrummet.

Vi fick färgpennor, kritor, tuschpennor, block, sudd och en linjal. Allt skulle packas ner i ryggsäckar som var så där skinande rena och doftade nytt som bara nya ryggsäckar kan göra. Ibland så viskade föräldrarna något uppmuntrande till sina egna barn eller gav dem små leenden och nickade med huvudet. För att bekräfta att de gjorde rätt. Satt raka i ryggen och lyssnade på vad fröken hade att säga.

Välkomna alla barn i klass 1 A sa fröken. Hon var medellång med kort mörkt hår i en piffig fröken frisyr. Blå ögonskugga hade hon också.

Ni är så välkomna till skolan sa fröken vänligt. Jag ser så mycket fram emot att lära känna er. Nu ska ni få ett papper och skriva era namn på och fästa längst fram på era bänkar med två bitar tejp så jag vet vad ni heter. Jag lär mig era namn så småningom men nu i några veckor får ni ha namnlapparna på era bänkar. Ni får också rita något, kanske något ni tycker om. Fotboll eller blommor. Vad ni helst önskar. Om någon av er inte kan skriva sitt namn så får föräldrarna hjälpa till.

Min bänkgranne börjar skriva sitt namn. Jag vet ännu inte vad det står för jag kan inte läsa. Hon ritar en blomma brevid sitt namn. Jag sneglar på de andra barnen. Vissa får hjälp av sina föräldrar och andra skriver självsäkert sitt namn på lappen. Fröken går med lite nedböjd rygg och tittar på allas lappar. Jag skriver mitt namn men börjar för långt från mitten så det blir NATali och de sista bokstäverna blir pyttesmå.

Fröken började vandra runt i klassen, hon log mot föräldrarna som nickade och log till svars.

Aha, Piia, Leena, Anna, Pekka, Katja, Heidi läser fröken. Natali läser hon på min lapp. Aha så fint och så går hon vidare.

Sedan får alla barnen berätta vad de heter, Piia ställer sig upp och säger på klingade Finska jag heter Piia, fröken säger, välkommen Pia till 1 A och så går turen vidare. Sedan är det min tur, Jag skulle ju ha tränat på att säga JAG HETER Natali hemma utan min bonniga dialekt men det hade jag inte ens tänkt på. Jag heter Natali säger jag och jag hör hur de andra barnen fnissar. Fröken tar upp sina armar för att hysscha ner klassen med sitt kroppsspråk.

Alla säger vad de heter och fröken meddelar alla föräldrar att man får cykla till skolan om man har mer än två kilometers resväg till skolan annars får man gå. På vintern kan man åka skidor men då spelar det ingen roll hur långt man har till skolan. Då får alla barn skida säger fröken, sätter ihop sina händer och ler. Hon försöker att se alla barnen i ögonen och säger sedan adjö. Sedan är dagen över.

Vissa föräldrar stannar och byter några ord med fröken och de flesta barn verkar känna en eller flera av de andra barnen. Det uppstår små klungor av barn, de pratar och fnissar, frågar om hur sommaren varit och om man får välja bänkgranne eller ej. Vem som ska sitta bredvid vem och om man cyklat till skolan eller gått.

Jag går ut, tar min manchesterjacka och sätter ryggsäcken på ryggen och går ut, mina nya pennor skramlar i min väska. Det känns spännande.

Jag passerar förbi nyponbuskarna, sedan genom parkeringen och upp för de tre trapporna och hem till vår tvåa. Vårt nya hem i den stora staden. Där pappa ska trivas.