Godis och åksjuka

Minnen från barndomen. Inga bilder är autentiska utan bara googlade för att visa er någon sorts känsla. Men ni får föreställa er scenerna som när man läser en bok. Detta är mina minnen och jag äger rättigheterna till att berätta dem som jag upplevt dem. Om någon släkting eller närstående har åsikter om dessa minnen så får de själva skriva ner sina egna tankar. Jag behöver inte rättas i vad jag minns. 

VCR-411

Mamma arbetade och pappa drev omkring, ibland fick jag följa med pappa på helgerna och då tog vi bussen till stan, sedan satt vi på en bingohall alternativt ett cafè och jag fick ofta en Jaffa läsk med två tunna sugrör medan pappa rökte och pratade med någon vän. Ibland fick jag ett wienerbröd eller kanske en äppelmunk. Platserna kunde skilja sig åt men förfarandet var alltid detsamma. Överfyllda askkoppar, Jaffa, massa cigarettrök och så spelautomater. Sådana man stoppade in en peng i och så virvlade det olika frukter som sedan stannade i olika formationer. Körsbär, vattenmelon,citron,plommon allt i ett enda virrvarr. Ibland sa maskinen PLING och då hade man kanske tur och frukterna hade stannat så de var tre i rad. Då vann man en peng. Hade jag tur fick jag då köpa en lakritspipa eller en puss, det var en liten godsak som kan närmast jämföras med mumsmums. Det heter säkerligen något helt annat nu, men på 70 talet kallades dessa godsaker för pussar, namnet kan liknas vid vad man kallade chokladbollar för tidigare i Sverige.

brunberg-suukot

Det var helt enkelt bara namnet på en ljuvlig chokladdessert med en mjuk och fluffig insida med smak av jordgubbe eller vanilj (fanns även en med smak av mocca dvs kaffe men den var äcklig, jag valde aldrig den).

Pappas kompisar var ofta av konstnärstyp, aldrig någon med traditionella arbeten. Alltid konstnärer eller musiker av olika slag. Udda typer som klädde sig i märkliga färggranna tyger med bjällror eller tofsar. Gärna storblommigt eller hemmavävt.

Jag skämdes, jag ville bara vara som alla andra. Ha en mamma och pappa som gick till ett kontor, som sedan kom hem och stekte korv, kontrollerade läxor och prick klockan 19:30 så var det tandborstning och saga och sen var det läggdags. Hos oss var det lite hur som helst. Om mamma fick för sig att hon skulle måla en tavla, ja då fick vi klara oss med en skål med Frosties och mjölk. Det var eventuellt bättre än att hon faktiskt lagade mat. För var det något hon inte kunde göra var just laga mat. Smaklöst, torrt och tråkigt. Pappa däremot kunde laga mat, alltid gott och saftigt. Tyvärr lagade pappa sällan mat, vad exakt han gjorde med sin tid är jag inte helt säker på. Min favorit bland maträtter som pappa lagade var hemmagjord pizza och lasagne. Då var det fest om pappa lagade mat. Men mormor lagade bäst mat i hela världen. Köttsoppa, plättar, grytor och såser. Jag associerar fortfarande doften av smält smör till min mormor och om jag blundar så ser jag henne med ryggen mot mig, i sitt kök stekande plättar.

Mormor arbetade som städerska på ett mejeri (mejeri som tillverkade produkter åt Valio), på Fredagar innan vi flyttade till stan så lämnade mamma mig på en busshållsplats utanför mejeriet där mormor mötte upp och jag fick åka hem till mormor och morfar på helgerna. Bussarna var av lite äldre modell, sätena var sträva och alltid orange eller bruna. Ibland med gula stänk. Det doftade alltid avgaser och golvet var fullt av gamla tuggummin som fastnat i golvet och bildat små grå öar av olika kulörer beroende av hur länge de suttit där. Klistermärken där det stod NEJ till kärnkraft, vissa var till hälften bortskrapade. Ibland hade någon skrivit något slagkraftigt som död åt USA eller ritat en bild, ofta på ett könsorgan. Då täckte mormor bilden med sjalen hon hade på huvudet för att jag inte skulle se. Men skadan var redan skedd så att säga. Bakom varje bussits fanns en liten askkopp man kunde fälla ut. Om man fick för sig att man blev röksugen på bussen. Det fanns alltid en stor skylt där det stod att man ej fick prata med chauffören, jag förstår fortfarande inte riktigt meningen med skylten.

Bussresan tog ungefär en halvtimme men på den korta turen blev jag alltid åksjuk och kräktes. Jag minns den där doften av bussen och doften av åksjukekräks som blandade sig med doften av påsen jag kräktes i. Det är en doft som lyckligtvis inte går att återskapa. Ibland när jag vecklar upp en plastpåse, för att eventuellt byta ut soppåsen så får jag tillbaka den där ångesten som triggas igång av doften av plastpåsen.

För att hålla mig alert och ha tankarna på annat så sa mormor att jag skulle säga till när jag kunde känna doften av plättar som morfar steker eller när vi kunde se kyrktornet borta i fjärran. Jag vann alltid, oftast var det en trädtopp eller bara ett påhittat kyrktorn men jag vann likväl. Det var tornet till denna kyrka, som än idag skapar sådana känslor i mig som inte går att riktigt beskriva. Alla de timmarna jag suttit där som barn och lyssnat på predikan och ätit chokladrussin och kyrkan där vi begravde min mormor och morfar och kyrkan där jag en dag hoppades att jag skulle vigas. Jag är nu gift för andra gången och ingen gång var det i denna kyrka. Men jag har sagt det, att en dag ska jag och Max åka dit, vi ska vigas om i denna kyrka och brudbuketten ska sen placeras på mormor, morfar och morbrors grav. (att min första riktiga tonårsfylla också utspelades vid denna kyrka är en annan historia, får berättas en annan gång)

Morfar mötte oss i dörren efter bussresan (ja givetvis innan han begravdes i kyrkan, så detta är ingen historia om spöken, allt sker inte riktigt i kronologisk ordning hoppas ni hänger med ändå), med en varm kram och med nystekta plättar. För i Finland heter pannkakor plättar och ungspannkaka heter pannkaka. Så var det alltså. Så om jag refererar till plättar så menar jag pannkakor. Lettu = Pannkaka  och Pannukakku = Ungspannkaka. Om man sen översätter lettu så är det ju mer en plätt…..typ så. Så där, lite Finskalektion får ni på köpet.

kekk02

Men nu  tillbaka till bussen.

På Måndagar åkte vi buss igen och jag blev lämnad till mamma på samma busshållsplats.

Den där åksjukan har sedan följt mig genom livet, där och då blev jag livrädd för att kräkas. För jag associerade åksjuka med att bli övergiven av min mormor eller mamma och lämnad. Det finns ingenting som skapar den ångesten i mig till denna dag som att må illa och kräkas. Senare i livet har jag haft hjälp av mitt doftminne då jag alltid kunnat skilja på doften av åksjukekräks eller fastna i halsen kräks och magsjukekräks. Som vuxen och mamma har jag insett att erfarenheten och doftminnet har gett mig lite försprång på att skilja åksjukekräks från magsjukekräks.

Det här med kräks och magsjuka har varit något som satt stora spår i mig. Jag var ett sådant barn som aldrig var sjuk, någon förkylning på sin höjd. Inte en enda magsjuka vad jag själv kan minnas och en enda antibiotikakur innan tonåren. När jag gick i lågstadiet så vaknade jag en natt med magont, väckte mamma som skickade mig rakt till toaletten. Där satt jag över toalettstolen och var lite osäker på vad som skulle ske. Mamma plockade i köket och kom in då och då och frågade om jag var färdig. För hon var trött och ville lägga sig. Jag frågade med gråten i halsen om det fanns någon medicin. Det fanns det inte sa mamma. Jag bet ihop och gick och la mig. Att trösta var int en egenskap mina föräldrar hade. Samma egenskap jag själv ärvt, jag vet inte hur man tröstar. Jag försöker imitera andra men det går sådär.

Den natten, någon gång i mitten av 80 talet. I den där tvåan i förorten lärde jag mig att aldrig väcka mina föräldrar på natten.