Dockvagnar och att vara bortskämd

Den här gången har jag några riktiga bilder från när jag var barn. Men försök att läsa texten som en bok och bilda era egna scener. Som man gör när man läser en bok.

10ff61c1e767a4a303b02af2d5a6f660

 

Kåldockor, ni som vet hur dessa såg ut ni vet precis. Ni som inte vet ska jag försöka förklara för er. Enorma plastiga huvuden som såg väldigt förvridna ut med märklig uppsyn. Mjuk kropp och inte alls bebislik. Jag ville så gärna ha en kåldocka, önskade och önskade. På födelsedagen önskade jag, julafton önskade jag och däremellan tänkte jag på en kåldocka.

Men det blev aldrig någon kåldocka i mina paket. Jag hade en docka hos mormor som var kvar efter min mamma. En hård och stum 50 talsdocka med handgjorda kläder i finaste spets.

Alla skulle leka med sina dockor. Jag sprang och hämtade min. När jag såg att alla andra hade en sådan härlig 80 tals modedocka så gömde jag min gamla slitna docka i skogen och låtsades att jag inte hittade min. De andra barnen lekte med sina dockor som doftade något som kan närmast liknas vid vanilj. Min doftade på sin höjd lite gammalt och med lätt odör av mögel och malmedel. Men jag tyckte synd om den stackars gamla dockan som låg där i skogen, men inte tillräckligt synd för att gå och hämta den och leka. Där fick den ligga tills jag tog med mig den på vägen hem. Alldeles smutsig och jordig. Mormor frågade vad vi hade lekt, med dockor svarade jag. Vad roligt att den gamla dockan får vara med och leka sa mormor glatt och serverade varm jordgubbskräm. Jag fick ont i magen och ville inte ha kräm. Stackars docka, stackars mormor…..om hon bara visste.

Det jag minns av mina vänner på landet, var att de aldrig fick mig att känna mig utanför. Jag fick låna leksaker av dem när jag inte hade egna hemma hos mina morföräldrar.

Dockvagn hade jag, men en liten sulkyliknande sak som vi köpte när jag var runt tre år på en närliggande matbutik. Alltså inte från en leksaksaffär utan en stormarknad som även hade en del leksaker. Jag ville ha en liggvagn med suflett. Jag drömde om en sådan i röd plysch, med blommig insida. Där skulle jag bädda ner mina dockor. Jag skulle gå omkring med min fina dockvagn och alla skulle beundra den. Jag skulle dra ner sufletten ibland så min docka fick se runtomkring och när den skulle sova så skulle jag dra upp sufletten.

IMG_8193

Jag fick aldrig någon dockvagn (nutidsreflektion, jag har en nästan exakt likadan dockvagn idag i förrådet, köpt på blocket, den är inte i plysch utan i röd galon. Jag måste spara den. Det känns viktigt på något sätt att jag äntligen fick min röda dockvagn)

(Det är faktiskt jag på bilden, hittade den av en slump nu när jag rensar hemma. Gissar att året är 1981 och jag ser ut att vara tre år gammal. Vilket stämmer med var vi bodde då. Dockvagnen är inte min. Men se så fint klädd jag är, i röd manchesterhatt och matchande byxor och en härlig blå jacka och sötaste skorna)

Man kan inte få allt, det fick jag höra ofta. Jag höll med och nickade förstående. Men fortsatte ändå att drömma om den där dockvagnen i röd plysch.

Dockor var en stor del av leken när jag var liten. Där vi bodde, i den hyrda villan med stor fruktträdgård (dit flyttade vi efter att ha bott i studentlägenheterna som ni kan se i bakgrunden på bilden) och jordkällare fanns en granne som hette Maria. Maria var liksom de flesta av mina vänner ett märkligt barn. Hon hade bara en mamma, ingen pappa och inga syskon. Mamman hade långt stripigt svart hår med grå strimmor och en låg tofs i nacken. Så såg hon alltid ut.

Maria var bortskämd, det sa min mamma, jag nickade förstående och höll med mamma. Men jag älskade Maria. Vi lekte ofta med dockor och en dag så kom Maria med sin dockvagn i blå sammet med blommig insida och en docka med riktiga blöjor. Ja det var sådana där blöjor med klistermärkes snibbar som man kunde öppna och stänga. Magiskt, det var magiskt. Jag kunde inte sluta öppna och stänga de där snibbarna. Blöjorna var till riktiga bebisar egentligen, men Maria hade fått dem av sin mamma. De var köpta i varuhuset inne i den lilla staden. Varuhuset som hade stadens enda rulltrappa. Upp för rulltrappan, där fanns ett cafè och kläder, ner för rulltrappan fanns mat och kosmetika. Vi handlade aldrig i den affären.Jag förstod att det var för dyrt men ibland fikade jag där med min pappa. Då valde jag alltid en munk med chokladfrosting och vaniljkräm på insidan. Det smakade som en liten bit av himlen, vaniljkrämen rann ut ur den mjuka munken och det smakade som ingenting annat jag någonsin ätit förr.

Jag ville också ha riktiga blöjor till mina dockor, men det var för dyrt. Man kan inte få allt. Jag nickade och förstod. Man vill ju inte bli bortskämd, det var jag och mamma överens om. Men exakt vad var det att vara bortskämd, det var inte helt klart för mig. Men det ville man givetvis inte vara och det fanns en risk för att bli bortskämd om man fick riktiga blöjor med snibb. Så jag aktade mig för de där blöjorna efter det.

IMG_8191

Här är jag och min älskade morfar eller ukki som jag kallade honom för, Ser ni kindbenen? Dem har jag ärvt av mamma som i sin tur ärvt dem av morfar. Morfar älskade mig mest av allt. Jag visste det, jag visste det helt säkert. Jag var aldrig för jobbig, eller för högljudd, ställde aldrig dumma frågor eller var aldrig i vägen. Det fanns ingenting jag kunde göra fel för att morfar skulle sluta att älska mig. Det visste jag och det vet jag fortfarande. Ovillkorligt, utan krav eller motprestation. Precis så där som Jesus älskade alla barnen. Så brukade jag tänka (jag gick på Söndagsskola). Jesus älskade alla barnen och det kändes precis som när min morfar älskade mig. När Jesus sa, låt barnen komma till mig och barnen på bilden i barnens bibel sprang till Jesus. Så var det när jag kramade min morfar. Så brukade jag tänka när jag såg den bilden.

Bortskämd var jag ju, när jag var hos mormor och morfar. Fokus och kärlek fick jag i överdos, ingenting materiellt. De leksaker som fanns hos mina morföräldrar var sådant som fanns kvar efter min mamma och hennes bröder eller småsaker som mormor köpt på loppis. Morfar har varit sjukpensionär hela min barndom och mormor arbetade som städerska. Så ekonomiskt fanns inga möjligheter för att skämmas bort. Men den där känslan att man är älskad, oavsett vad. Det var precis vad jag behövde och på det sättet var jag bortskämd. Jag fick ladda mina batterier med kärlek.

IMG_8192

Här poserar jag framför nejlikan som morfar var väldigt stolt över. Jag minns att jag hade innetofflor på mig och han bad mig ställa mig bakom blomman så han fick sig en bild. Mormor har flätat mitt hår och satt i rosetter. Förklädesklänningen var rosa med rött och hade små katter på den. De syns inte men jag minns den väl. Jag tror mig också minnas att den inte var sydd av mormor, tror den är köpt på en kyrkbasar. Men jag kan minnas fel.

En sommar så övervattnade jag och mina kusiner den här nejlikan, för i botten på urnan som den står i fanns ett hål. När man hällde tillräckligt mycket vatten i blomman så rann det ut smutsigt gult vatten ur hålet. Vi lekte att det var en saftfabrik. Vi drack givetvis inte av saften. Men sen en dag hade nejlikan fått nog och dog…..morfar var mycket ledsen över sin berömd nejlika. Jag och mina kusiner sa ingenting. Men vi gjorde aldrig om det.