Ångbastun och nattvardsvinet del 1

Barndomsminnen, läs som en bok, föreställ er hur det kunde sett ut. Har inga bilder att visa. Även om jag vet att det finns någonstans så är det inte i mina gömmor.

CoETiYZWgAAU1tt

På det kristna internatet, där vi bodde i några år (efter studentlägenheten och innan vi flyttade till den mellanstora staden) så fanns det en handfull barn. Maria, hon med tejpblöjorna och så fanns det Heikki, Kaisa och Taavi. Då de många som arbetade på internatet också bodde i området var man lite fast vid dessa barn. Det fanns inga alternativ. Men det gjorde ingenting. Heikki och jag var lika gamla och vi lekte en hel del. Hans mamma var mattant i skolbespisningen och hans pappa var fastighetsskötare. Heikki såg ut som en sån unge man tänker på när man föreställer sig en pojke i 5-6 års åldern av Finskt påbrå. Tunnt nästan vitt hår, glad och busig blick. Lite som Emil i lönneberga. Men utan bössa och mössa och kläderna var givetvis inte från sekelskiftet. Så länge sen var det inte jag var barn.

Vi lekte mycket ute, Heikki hade en cykel med en limpsadel och min cykel var röd blommor i guld. Den hade säkert haft en annan färg innan min mamma målade den röd med guldblommor. Så såg de flesta av mina leksaker ut. Vi brukade göra banor i skogen som vi cyklade på, byggde kojor och när det regnade så brukade vi krypa in under en gammal dörr, in i en ångbastu som inte längre användes. Den var nu ett förråd och vi älskade att rota bland alla gamla tidningar och skräp som folk fyllde den med. Där spenderade vi en massa tid, särskilt när det var sämre väder ute. Ibland hade vi med oss matsäck och ficklampa.

Vi upptäckte också att någon hade denna ångbastu som ett gömställe för sina spritflaskor. Det stod flaskor med Lakka likör, flaskor som såg ut som nattvardsvin (för nattvardsvin var jag bekant med) och andra flaskor bakom några plankor. Flaskorna byttes ut med jämna mellanrum. Ofta var det textat på ryska.

Jag och Heikki bestämde oss för att bli detektiver och spana på vem som kunde tänkas dricka av spriten. Jag och Heikki var övertygade om att det var nån fullis. Nån gammal fyllgubbe som smet in för att ta sig en sup. Min mormor hade lärt mig att all sorts alkohol var syndigt. Det var väldigt fel att dricka alkohol. Mina föräldrar drack i princip aldrig så jag var inte alls bekant med detta fenomen. Men visste givetvis hur spritflaskor såg ut. För man hade ju sett fullisarna på stan.

Vi hade även andra detektivatteraljer med oss. Förstoringsglas, en målarborste (som skulle användas för att få fram fingeravtryck, hur exakt dessa fingeravtryck skulle göra oss någon nytta visste vi inte) penna och ett rött anteckningsblock så vi kunde skriva ner ledtrådar. Tiden gick och av någon anledning fick vi ingen rätsida på vem som drack av spriten. Vi hade sett en suspekt sko bakom Taavis hus. Det antecknade vi i blocket och så var det en dag som någon hade knackat på Heikkis dörr men när han öppnade var ingen där. Jag trodde personligen att det han hört var bara vinden men för Heikkis skull antecknades även denna ledtråd i vårt lilla röda anteckningsblock. Vi skrev upp registreringsnummer på bilar, men det blev efter en stund tråkigt då det var alltid samma bilar som stod parkeade på samma platser. En gång i veckan kom leveranser med mat och två gånger från mejerier. Vi lärde dessa rutiner ganska fort. Men ändå spanade vi bakom hallonbuskarna vid lastkajen när det lastades av och på om vi kunde se något suspekt. En dag när brödbilen kom så ropade chauförren. Pennut? (ungar) vi tittade på varandra och undrade vem han menade, vi stod ju gömda, men insåg fort att han visst såg oss. Vi sprang fram och fick en brun papperspåse med nybakta köpebullar, fettet från bullarna hade bildat fläckar på påsen. Innehållet var fyra stycken köpebullar (ej att förväxla med hembakta) två wienerbröd med hallonsylt i mitten och två kanelbullar.

Efter vi ätit upp dessa så sa Heikki. Tänk om han förgiftat bullarna för att bli av med oss detektiver. Detta hade jag inte ens tänkt på och fick genast lite ont i magen. Men vi visste ju inte vad giftet kunde göra med oss. Så i flera dagar spanade vi efter suspekta prickar på varandra. Förutom några myggbett och skrapsår hittade vi inget. Vi uteslöt brödbils chauffören ur listan.

En dag på försommaren då regnet stod som spön i backen. Heikki stod utanför min dör, han var klädd i bredrandiga manchesterbyxor i senapsgult och en blå jacka med gula revärer och gröna, något stora stövlar och på huvudet hade han en röd sydväst som var några storlekar för liten. Men där på landet, så såg man ut. Trots att detta var tidigt 80 tal så var kläderna från tidigt 70 tal och de köptes på loppisar eller ärvdes från syskon eller kusiner.

Heikki frågade om vi skulle leka. Givetvis ville jag leka. Jag skyndade mig till hallen och började klä på mig.

Jag fick på mig galonbyxor, regnjacka och gummistövlar som hade spruckigt lite på sidan. Det sipprade in lite lite vatten varje gång jag trampade ner foten. Vi sprang genom skogen och kröp in under den slitna dörren och in i bastun. Man kunde fortfarande känna på doften att det varit en bastu där. Inte en sådan bastu som vi var vana vid utan en gammal sådan. För att förklara för er hur denna bastu såg ut så var det som en liten stuga, sådan som man ser på Skansen, med grästak. Som om den är byggd för tomtar eller troll, alldeles sliten och brun. På kortsidan fanns det plats för att stapla ved. Nu hade det vuxit brännässlor som omringade hela bastun förutom precis vid dörren och stigen som ledde dit.

Just den dagen, satt vi inne i bastun med varsin ficklampa och vi tittade i gamla tidningar och åt chokladrussin som Heikki hade med sig. Sen satte sig Heikki upp och sa.

  • Jag måste pissa.

Heikki drog ner byxorna, tog fram en av flaskorna från bakom plankan och skruvade av korken. Han tar fram sin snopp och riktar in den mot flaskans mynning. Jag hör hur kisset hamnar i flaskan och fnissar. Heikki skakar av det sista och skruvar åt korken till flaskan ställer tillbaka den bakom plankan och vi fortsätter att bläddra i tidningar. Vi delar på de sista chokladrussinen och äter dem snabbt innan de smälter i handen.

Då hör vi att någon rör om i låset. Vi hittar på varandra och knäpper unisont av våra ficklampor. En gestalt kliver in och vi hör ett stånkande och stönande. Denna någon flyttar vant på en av plankorna och vi hör hur hen skruvar av en kork på flaskan. Klunk klunk klunk och så ett aaaaaaaah och sedan några klunkar till följt av ett ännu längre aaaaah och sen lite svärord perkle on väkevää (jävlar vad det är starkt) Heikki och jag är helt helt blixtstilla. Vi vågar inte röra oss alls. Korken på flaskan skruvas åt , den ställs tillbaka bakom plankan och dörren öppnas igen. Det enda jag ser är bruna gabardinbyxor och blanka skor med guldspännen i form av hästskor. Sedan stängs dörren och någon vrider om i låset.

 

Fortsättning följer……..

(jag kommer inte att annonsera dessa inlägg på instagram fler gånger, tappar så mycket följare som antagligen tycker det är en tråkig bild i deras flöde när jag lägger upp en påminnelse, så glöm inte att kika in här)