ÅNGBASTUN OCH NATTVARDSVINET DEL 2

Läs texten som en bok, jag har inga riktiga bilder att bjuda på. Annat än den här bilden på mig. Det är ungefär så här jag såg ut när detta skedde.

Fortsättning från del 1 som ni finner här

Jag och Heikki sitter stilla, vi säger ingenting förr än stegen inte längre hörs. Vi knäpper på våra ficklampor och ser på varandra och så skrattar vi. Vi skrattar och skrattar och ingen av oss kan sluta. Vi fick inte reda på vem som drack ur flaskorna den dagen. Denna historia berättade vi sen för Maria, Taavi och Kaisa. Storögt tittade de på oss med beundran i blicken. Han hade ju kunnat mörda er sa Kaisa. Den där fullisen. Alla de andra barnen tyckte vi var modiga. Jag och Heikki höll med om att detta var väldigt modigt gjort. Precis som riktiga detektiver ser faran i vitögat.

När solen sken så lekte jag och Heikki under en gammal gran. Granen låg i utkanten av prästgårdens tomtgräns ut mot skogen.

Själva granens grenar bildade som ett tak, ni vet ett tak som sluttar och där under hade vi en koja. Vi hade släpat dit gamla trasmattor och rostiga kastruller och plåtburkar som vi hittat lite varstans. Runtom hela granen växte det gullvivor, som en gul matta täcktes gräsmattan av dessa små gula blommor. Vi bestämde oss för att leka att det var jul och så plockade vi tusentals gullvivor och klädde granen med. Det blev ju så fint. Vi packade småsten i stora blad och lekte att dessa var julklappar och vi skulle ge alla dessa fina presenter till Jesus för han var precis född och vi var de tre vise männen. Även fast vi var bara två så skulle vi berätta för Jesus att den tredje skulle komma senare. Han var bara lite försenad. Hans kamel var lite långsam eller nåt. Så skulle vi säga till Jesus. Tror inte han bryr sig ändå sa Heikki. Han är ju bara en bebis. Näe men Maria och Josef kanske bryr sig, det ska väl vara tre vise män. säger jag. Jo men inte vet dom att det ska komma tre vise män? Säger Heikki då. Jo jag tror ängeln Gabriel har sagt att det ska komma TRE vise män. Vi förblir oense om hur det nu var med det och fortsätter leken. Detta var trots allt ett kristet internat så all personal var givetvis kristna och alla barnen också. Förutom min pappa som var jude. Men Jesus var ju jude så det var väl okej antar jag.

Någon går med raska steg från prästgården, jag och Heikki tittar på varandra och förstår att vi kommer att få skäll. Det är nämligen prästen, han tyckte inte om barn eller djur. Han tyckte bara om Jesus lamm och åsnan som Jungfru Maria red på till Betlehem. Det hade jag och Heikki kommit fram till.

Prästen stannar en bit från granen och korsar sina armar framför bröstet, hans stora kulmage glipar mellan skojrtknapparna. Vi ser honom genom granens grenar.

– Saatanan Pennut ! (satans ungar)

säger prästen med en auktoritär röst och småspringer fram till där vi är. Han har en ganska stor mage och den guppar fram och tillbaka när han försöker springa.

Vi kommer fram från under granen och tittar ner. Ingen av oss vågar titta på prästen.

Han börjar gapa och skrika åt oss så saliven sprutar om att vi plockar blommor från hans tomt och att gullvivor minsann är fridlysta och nu ska vi få veta hut och stryk ska vi ha. Så skriker denna präst åt två 6 åriga barn som plockat blommor från en enorm äng och slår in presenter som de ska ge till Jesus.

Samtidigt som tårarna bränner under mina ögonlock ser jag det plötsligt samtidigt som jag hör änglarna sjunga.

Jag ser det hästskoliknande guldspännet på den svarta blanka skon.

Där och då vet jag vad jag ska göra.

Tar mod till mig och säger jag skarpt.

-Jag tror du ska få veta hut från självaste Jesus. Man ska inte dricka sprit vet du, det är synd.

Mitä helvettiä (Vad i helvete) säger prästen och blir högröd i ansiktet och halsen. Det ser ut som hela hans huvud ska sprängas. Hans feta kulmage spänner ännu mer och skjortknapparna ser ut som att de ska flyga av.

Prästen höjer handen som om han ska ge mig en örfil och svetten rinner på hans flottiga panna och ögonen ploppar nästan ut av vrede, men jag är inte rädd. Jag är så van vid örfilar att jag blundar hårt och säger snabbt.

-Om det är Jesus vin som han gjort till nattvarden så vet jag inte vad han ska tycka.

Prästen stannar mitt i sin örfil och tittar på mig med ilska i blicken. Jag väntar fortfarande på slaget, på den där brännande smärtan som jag så väl känner igen från alla örfilar jag fått av mina föräldrar.

Heikki fnissar och backar lite, tror han är rädd för den där örfilen.

-Dessutom pissade Heikki i flaskan. Hoppas det smakade gott fyllgubbe.

Säger jag snabbt och så springer vi, vi springer förbi prästgården, genom parken, förbi skolan ut efter vägen, förbi och Heikkis hus, förbi bastun och bortanför potatisåkern, förbi den skällande skabbiga hunden och långt in i skogen, vi trillar på rötter och grenar, vi hjälper varandra när vi faller. Vi springer och springer. Sen stannar vi plötsligt och ser på varandra och så skrattar vi. Vi trillar ner bland liljekonvaljer och blåbärsris som ännu är i blom och vi pustar ut. Ligger på rygg och ser trädtopparna svaja i försommarvinden. Jag och Heikki ligger där en stund och sen säger Heikki. Du är den modigaste flickan jag vet. Jag vet säger jag ,och tittar på honom. Jag känner mig oövervinnerlig, som en hjälte på tv.

Denna präst tänkte jag alltid på när jag senare fick höra historien om vargen i fårakläder. Heikki och jag lovade varandra att inte prata mer om det här, inte berätta vidare vad vi just fått veta. Någonting sa oss att det var bättre att låta det bero.

Flaskorna blev kvar i bastun men ingen rörde dem någonsin mer. Kaisa, Taavi och Maria brukade då och då prata om flaskorna och fullisen och brukade spekulera om vem det kunde vara. Kaisa hade sett en fullis vid kiosken och Taavi berättade om en av studenterna som gått lite svajigt och de tre var ganska övertygade om det var just den mannen eller studenten som kom till ångbastun för att dricka ur flaskorna.

Ja så är det säkert sa Heikki, någon av dem måste det ju vara och så tittade han på mig. Jag nickade med en allvarlig min. Vi visste sannngen och den där vetskapen om att ha en hemlighet är väldigt mäktig.

Den där försommaren, när jag fyllde 6 år, var stunden då jag fick insikt om att jag var modig och stark och skulle aldrig låta någon bestämma över mig någonsin.