Kaos och de Afrikanska barnen

Nu så fortsättning i historien om de Afrikanska barnen. Första delen kan ni läsa HÄR

Läs historien som en bok, skapa dina egna bilder. Jag hoppas jag gett er lite beskrivningar som ni kan använda för att skapa den där inre bilden.

Så tillbaka till barnen som kom hela vägen från Afrika till den Finska byn. Det var två äldre tanter, som jag glömt namnet på som kom från en missionärsby  någonstans på kontinenten i Afrika och hade med sig tre barn. Jag minns exakt hur de såg ut och med min knappa kunskap så skulle jag gissa att dessa barn kom från nordvästra Afrika. Av utseendet att döma alltså. Detta är inte på något sätt avgörande för det jag ska berätta för er. Men jag är väldigt säker på att de kom varken från norra Afrika eller nordöstra delen. Så nu har ni fått en minimal dos av bekräftelse av att jag inte anser att Afrika är ett land och ett folk. Vill vara ytterst noga på den här punkten. Jag vet mycket väl att Afrika består av många länder, väldigt många olika språk och stammar, traditioner. Men för att ingen ska läsa detta i tron att jag generaliserar något som ”Afrikanskt” så vill jag poängtera detta. Att jag själv har rötter i Afrika hade jag nog inte ens en aning om då pappa är född i Marocko. Men på den tiden så pratade man om Afrikanska barnen så därför gör jag det även i min historia.

Kyrkan hade förberett för barnens ankomst i månader, kanske i år? Man hade samlat pengar till att ta med pennor och block till byn när de åkte hem. Församlingen hade haft kyrkfika där man fick betalat 3 mark för kaffe med påtår och 5 mark för bulle. Kyrkfika ska annars alltid vara gratis så man kan absolut säga att det fanns motståndare till denna insamling. Det bestämdes sedan att det var en frivillig gåva. Jag höll noga koll på vem som betalade och vem som inte gjorde det. Efter kyrkkaffet så redogjorde jag för mormor vilka som gett mer eller mindre pengar. Men mormor ville inte höra, hon sa bara att det är deras samvete och inget vi ska bry oss om. Gud vet och man får stå för sitt framför honom. När detta skulle ske var jag osäker på. Men jag tänkte på det mycket.

Pengarna gick i sin tur till bygga en skola och en brunn i barnens hemby.

Vad den exakta orsaken var att man släpat dessa tre barn halva jorden för att göra denna insamling, det har jag aldrig fått svaret på. Nu i efterhand känns det hela onekligen en märklig företeelse då det inte finns någon poäng. Mormor hade sytt kläder till flickan och jag fick vara den hon måttade på. Tanterna hade sagt att flickan från Afrika var ungefär lika stor som mig. Hon fick blommiga kjolar, randiga blusar och koftor. Jag hjälpte ofta till när mormor sydde. Jag fick välja knapparna från mormors knappburk. Till en ljusgul kofta valde jag sju stycken pärlemoknappar och till en mintgrön kofta så hade jag svårt att bestämma mig mellan jadegröna runda och ljusrosa lite större i en oval form. Jag valde de rosa till slut. Knappburken var som en skattkista. Jag kunde spendera timmar med att sortera knapparna i olika högar, titta på de vackra färgerna och beundra all denna variation. Mormor hjälpte mycket till vid kyrkans loppisar och ibland fick de in plagg som inte gick att sälja. De var kanske malätna eller möglat. Men knapparna var det inget fel på så mormor sprättade bort dem och sparade i sin burk.

Kände mig mycket nöjd med min egen medverkan med valet av knappar. Skor var svårt, det skulle man få prova ut när barnen kommit fram.

Så kom den stora dagen. Barnen hade anlänt till flygplatsen i Helsingfors och därirån åkte de buss. De små Afrika barnen.. Vilket ju nu känns väldigt nedsättande och otänkbart att kalla barn för. Tanterna hade klätt upp sig och bakat olika sorters kakor. Men för att försäkra att barnen inte bara åt sötsaker fanns det givetvis också köttsoppa och rågbröd och olika pålägg. Det var ju svältande barn trots allt.

Detta är byggnaden, församlingshuset enda bilden som finns på nätet. 

Jag och mormor anlände till församlingshuset. Där var det fullt av damer uppklädda till tänderna. Varför de kände ett behov av att klä upp sig för några svältande barn var inte helt klart för mig. Även jag hade fått en ny kjol som mormor sytt.

Vi klev in i den röda tegelbyggnaden och mormor gick vant in genom personalingången, tog av sig sin kappa och sjal och sa åt mig att gå in i Söndagsskolelokalen och ta fram kritor och papper och knöt ett förkläde kring midjan. Jag gör som jag blir tillsagd. Kritor och papper, det fanns kopieringspapper med psalmer på andra sidan som verkade vara felutskrivna så de fick bli ritpapper till barnen på Söndagsskolan.

Dem tog jag fram och små stolar som jag ställde kring ett litet bord. Jag tog också fram de små klistermärkena som mormor använde i Söndagsskolan. Det var små vita lamm.

I köket är det mycket ljud och jag hör mormor höja rösten en aning, vilket sällan hände, Prästen är här ge honom kaffe och en kaka kommenderade hon de andra tanterna. Prästen ska ju ha kaffe och kaka direkt när han kliver in genom dörren. Det visste till och med jag. Ja, det var alltid en han i dessa tider och den här delen av landet.

Tanterna dukade i församlingsrummet med finporslin och röda fina papperstunna servetter. Allt som bakats de senaste dagarna togs fram. Tant Helmi bär på en stor jordgubbstårta. Jag ställer mig på tå för att se vad som är uppepå, hyvlad choklad är det. Det betyder nämligen fest.

 

Först salt sen sött sa tant Helmi till mig och hytte med fingret när jag tittade på tårtan. Ja detta gällde givetvis inte präster, att man först måste äta mat innan man tar för sig av sötsakerna. Endast oss andra dödliga, och inte heller tant Helmi som snott åt sig en ändbit av en kanellängd och beviset fanns kvar i de små håren på hennes överläpp.

 

Köttsoppan stod i stora kastruller och rågbrödet var skivat i fina skivor. Smöret var upplagt i form av en ros med en kruspersiljekvist på. Allt var så fint.

Så klev de in, genom de stora dubbeldörrarna i församlingshemmet, missionärerna och Afrika barnen.

Barnen, tre stycken. En äldre flicka i min egen ålder, men det visste man inte säkert. För ingen räknade exakt år sa tanterna. Sedan var det två pojkar, i samma ålder kanske kring fem, men de såg inte alls likadana ut, den ena hade runda kinder och var alltid väldigt munter och glad, den andra pojken hade ett stort ärr i pannan och hade smalare ansikte. Av någon anledningen hade jag trott att barnen från Afrika skulle se ut som jag sett på nyheterna. Men förutom att de var blyga och tysta så såg de ut som vilka ungar som helst. Inga flugor runt ögonen och inga stora svullna magar.

Förutom att jag vistades stora delar av min tid i den inskränkta lilla byn så bodde jag även med mina föräldrar i den lilla staden och det var en märklig skara av folk hos oss och omkring mina föräldrar. Ett lämmeltåg av konstnärer, artister, bögar och flator av olika färg och form. Så för mig var Afrikabarnen inget märkligt. Men att döma av minen på tanterna som stod där i rad på församlingshemmet var detta en sensation utan dess like.

 

Det ojades och viskades och sen så log dem sitt bredaste leenden. Säkerligen nöjda med sin insats de gjort för Afrika och svälten och världsfreden.

Barnen fick platser och de såg bara ner på sina skor. De vågade inte titta upp. Stackars barn, tänker jag så här i efterhand. De fick köttsoppa på sina tallrikar och mjölk i glasen. Varsin bit rågbröd med rejält med smör och ost. Så var det helt tyst i lokalen. Inget hördes annat än tanternas andetag. Ska de inte äta, de svältande barnen tänkte nog tanterna.

Sen viskade mormor, de är nog blyga, ta för er ni andra så vågar de äta.

Tanterna började ta för sig och sneglade på barnen. Är de inte hungriga nu när det bjuds på mat. Så tog den smalare av pojkarna upp tallriken och förde den till munnen och drack av soppan. Om jag kunde återge den här stunden för er precis som den var så skulle det vara komedi på hög nivå. Mormor ler och kniper åt munnen samtidigt, tant Helmi trampar snett och spiller soppa på sin kjol varpå hon frenetiskt börjar att gnugga på den med en av de röda servetterna. Servetten i sin tur lämnar färg på den krämvita kjolen. Prästen backar in i en av kastrullerna som välter rakt på jordgubbstårtan. Det är kaos på församlingshemmet.

Vad de afrikanska barnen gör, vet ingen. Det enda vi vet just nu är att de ju inte är vana att äta med en sked. Tanterna visar barnen hur man ska föra skeden till soppan och stoppa sedan soppan in i munnen. Barnen tar efter och härmar de andra som sitter omkring.

Jag behöver denna dag inte äta salt före sött. För soppan hade gått förlorad.

När kaoset lagt sig något hämtar jag barnen och med teckenspråk visar jag att de ska komma med mig till Söndagsskolerummet. Jag hör en lättnadens suck när vi går.

Jag visar var barnen ska sätta sig. De gör som jag visar och ser sig omkring. Jag räcker dem en varsin krita och visar att man kan rita på pappret. Det går säkerligen en minut men sen tar en av pojkarna kritan och ritar något och säger något obegripligt.

Hyvä (bra) säger jag och klistrar ett klistermärke med bilden av ett av Jesus lamm på pappret. De andra barnen följer pojkens exempel. Den äldsta, är smart, hon ritar ett kors. För det får hon två lamm. Vi är ju trots allt i kyrkans lokaler.

Sen sitter vi där, jag ritar prinsessor och blommor på mitt papper. Barnen ritar kors. Enbart kors och jag delar ut lamm. För att de inte ska känna sig utanför så tar jag ett papper och ritar många kors jag också och ger mig själv ett klistermärke. Då tar flickan och ger mig ett till och ler. Jag försöker lära barnen Finska. Pekar på olika saker och säger vad de heter. Barnen försöker härma. Kirja (bok) säger jag och pekar på en bok, kijja säger barnen i kör. Jag säger Hyvä (bra) och visar med kroppspråket att de gör ett bra jobb. Det är spännande att vara lärare. Det här borde jag göra oftare tänker jag.

Tant Helmi kommer in till oss med saft och kakor på en bricka. Fläcken från servetten har spridit sig och ser ut som en mensfläck mitt på kjolen.

Jag räcker ut tungan åt tant Helmi när hon vänt sig om och gått och tittar på barnen. Jag vill ju att de ska tycka allt detta är skoj och roligt.

Barnen tittar på varandra och sedan på mig med en förvirrad blick.

Efter en stund kommer missionärstanterna och hämtar barnen och det är dags att gå.

När de Afrikanska barnen går vinkar jag och de vänder sig om och räcker ut tungan. Jag inser då att jag lärt dem något om hur man tar avsked detta kalla land i norr där man äter soppa med sked.