Förlossningsberättelse

Tänkte skriva ner allt när det är färskt i minnet – jag åkte ju till Danderyds sjukhus för att få min järndropp 3 December. På vägen var det en bil framför mig som pga halkan (tror jag) åkte för nära en refug som man tillfällugt ställt vid vägen pga byggnadserbete, så jag fick väja ganska kraftigt och tvärbromsa. Eftersom jag sitter så nära ratten med magen fick jag en smäll på magen av ratten.

Det kändes men det var ingen fara. Åkte vidare till sjukhuset och fick min dropp. Nämnde att jag fått en smäll mot magen och CTG sattes på. Först var hjärtljuden låga, lägre än normalt. De låg på 100-110 i ungefär en timma för ett sedan tillta och bli normala. Efter ca 2 timmar i CTG´n så började jag få ont, kraftig smärta mest på vänster sida. Varpå det bestämdes att jag skulle flytta ner till förlossningen för observation. Jag skulle vara fastande, så jag fick inte äta eller dricka på hela dagen. Fick glycerindropp under dagen så jag inte blev helt uttorkad.

Väl där började jag få värkar lite sporadiskt först och sedan tätare och tätare. Max var hemma med barnen och jag sa att han fick stanna hemma och om det blev akut skulle han få komma till sjukhuset.

Jag fick Bricanyl i några sprutor i låret men de hjälpte inte – flera läkare skulle känna och klämma och kring kl 22 togs beslut för akutsnitt inom två timmar. Men det fanns inga platser på just det sjukhuset på neo avdelningen.

Ringde Max som plockade med sig mina BB väskor som jag så noga packat (thank god). Mitt ex hämtade barnen och Mx kom till sjukhuset. Kring kl 24 fick de reda på att SÖS hade neo platser.

En ambulans kom och hämtade oss och vi fick åka till SÖS.  Här i ambulansen, det var skumpigt och jag åkte baklänges i en jävla fart. Trodde jag skulle kräkas vilken sekund som helst. Men jag ler ändå hahaha….seriöst mådde så illa.

Eftersom det är ett annat sjukhus så fick jag nya undersökningar, fler sprutor och bldorpver togs. Här på SÖS, rätt sliten och försöker roa mig med telefonen. Man ville helst vänta till morgonen då man är fullbemmanade på avdelningen. Men ganska kort därefter insåg man att det inte går att vänta. 

Läkarna visste inte vad som var felet, men en tanke var att livmodern höll på att ruptera en annan var att moderkakan kanske höll på att lossna. Hur som helst. Akutsnitt blev det och det gick snabbt. Jag förbereddes för operation i ett par minuter och på SÖS sätter katetern innan bedövninge, helt värdelöst och vidrigt vad obehagligt det är, jag hade svårt att slappna av och då gör det ännu mer ont och sen in för att få ryggbedövningen. När de skulle sätta bedövningen i ryggen fick de dock sticka flera gånger för att hitta rätt – det var nog det värsta med hela snittet.

Hade underbar personal runtomkring mig och en helt fantastisk narkosläkare. Så tacksam för all denna fina och proffsiga personal som fanns för mig hela vägen.  Allt gick fint, hade inga blodtrycksfall eller några  bekymmer alls under snittet. Mådde faktiskt allra bäst denna gången konstigt nog (om man jämför med mina andra tre snitt).

Bebis kom ut och jag fick se hans ansikte i 2 sekunder och sen försvann han med barnläkarna och Max. 2915 g och 48 cm lång. Så han var stor för att bara vara 35+0. Det är väldigt positivt att han var så stor.

Max fick ha lillakotten på magen en stund (nu har han en navelkateter som gör att jag inte fått hålla honom ännu) Jag fick ligga på uppvaket ensam. Det gick ok….fast såklart ligger det en massa andra nyopererade människor där och kräks och har sig. Inte så mysigt.

Bedövningen började släppa och fan vad ont det gjorde – fick förklarat att vid planerade snitt får man morfin i ryggbedövningen och det gör själva smärtan mindre när bedövningen släpper men det görs inte vid akutsnitt. Jag bad om något mot illamåendet så fort jag kom in och det gjorde att jag inte mådde alls illa, inte ens ett par sekunder och det var skönt då det värsta jag vet är att må just illa.

Max kommer och håller mig sällskap den sista halvtimman – jag fullständigt skriker efter morfin vid det här laget men de tycker jag fått nog men jag misstänkte att de förväxlat det med alvedon eller placebo. Sen blir vi utrullade till BB och får lite smörgås och dricka och efter det får jag träffa min son för första gången.

Jag får rullas in med hela sängen – det var väldigt känslomässigt hela denna resa och efter snittet får vi veta att det var moderkakan som höll på att lossna och att den delvis redan hade gjort det. Men att det ännu inte börjat blöda utan börjat att släppa på kanten (ska läsa journalen senare men något sådant var det).

Så det var vad som hände, nu väntar vi på att lillebror ska bli lite piggare och jag hoppas att jag får hålla honom i famnen ikväll. För första gången.

Sen ni som tycker att man nu måste skriva elaka kommentarer, kan ni inte göra mig den tjänsten att låta bli det. Ni sparar er egen tid först och främst sen så är det väldigt tragiskt att ni har ett sådant behov av att ösa skit, jag fattar inte varför ni läser min blogg isåfall öht. Man får ha åsikter och tycka olika men det finns tillfällen då man faktiskt kan låta bli att kommentera elakt.

Till er andra – tusen tack för alla kommentarer, sms, mail och stöttande ord. Det gör mycket fast man kanske inte kan tro det. Nu ska jag äta sjukhusmat. Just ja, det verkar storma i Stockholm, massa snö ska det vara också. Men vad ointressant det är just nu.

 

 

Kommentera