Kaos och de Afrikanska barnen

Nu så fortsättning i historien om de Afrikanska barnen. Första delen kan ni läsa HÄR

Läs historien som en bok, skapa dina egna bilder. Jag hoppas jag gett er lite beskrivningar som ni kan använda för att skapa den där inre bilden.

Så tillbaka till barnen som kom hela vägen från Afrika till den Finska byn. Det var två äldre tanter, som jag glömt namnet på som kom från en missionärsby  någonstans på kontinenten i Afrika och hade med sig tre barn. Jag minns exakt hur de såg ut och med min knappa kunskap så skulle jag gissa att dessa barn kom från nordvästra Afrika. Av utseendet att döma alltså. Detta är inte på något sätt avgörande för det jag ska berätta för er. Men jag är väldigt säker på att de kom varken från norra Afrika eller nordöstra delen. Så nu har ni fått en minimal dos av bekräftelse av att jag inte anser att Afrika är ett land och ett folk. Vill vara ytterst noga på den här punkten. Jag vet mycket väl att Afrika består av många länder, väldigt många olika språk och stammar, traditioner. Men för att ingen ska läsa detta i tron att jag generaliserar något som ”Afrikanskt” så vill jag poängtera detta. Att jag själv har rötter i Afrika hade jag nog inte ens en aning om då pappa är född i Marocko. Men på den tiden så pratade man om Afrikanska barnen så därför gör jag det även i min historia.

Kyrkan hade förberett för barnens ankomst i månader, kanske i år? Man hade samlat pengar till att ta med pennor och block till byn när de åkte hem. Församlingen hade haft kyrkfika där man fick betalat 3 mark för kaffe med påtår och 5 mark för bulle. Kyrkfika ska annars alltid vara gratis så man kan absolut säga att det fanns motståndare till denna insamling. Det bestämdes sedan att det var en frivillig gåva. Jag höll noga koll på vem som betalade och vem som inte gjorde det. Efter kyrkkaffet så redogjorde jag för mormor vilka som gett mer eller mindre pengar. Men mormor ville inte höra, hon sa bara att det är deras samvete och inget vi ska bry oss om. Gud vet och man får stå för sitt framför honom. När detta skulle ske var jag osäker på. Men jag tänkte på det mycket.

Pengarna gick i sin tur till bygga en skola och en brunn i barnens hemby.

Vad den exakta orsaken var att man släpat dessa tre barn halva jorden för att göra denna insamling, det har jag aldrig fått svaret på. Nu i efterhand känns det hela onekligen en märklig företeelse då det inte finns någon poäng. Mormor hade sytt kläder till flickan och jag fick vara den hon måttade på. Tanterna hade sagt att flickan från Afrika var ungefär lika stor som mig. Hon fick blommiga kjolar, randiga blusar och koftor. Jag hjälpte ofta till när mormor sydde. Jag fick välja knapparna från mormors knappburk. Till en ljusgul kofta valde jag sju stycken pärlemoknappar och till en mintgrön kofta så hade jag svårt att bestämma mig mellan jadegröna runda och ljusrosa lite större i en oval form. Jag valde de rosa till slut. Knappburken var som en skattkista. Jag kunde spendera timmar med att sortera knapparna i olika högar, titta på de vackra färgerna och beundra all denna variation. Mormor hjälpte mycket till vid kyrkans loppisar och ibland fick de in plagg som inte gick att sälja. De var kanske malätna eller möglat. Men knapparna var det inget fel på så mormor sprättade bort dem och sparade i sin burk.

Kände mig mycket nöjd med min egen medverkan med valet av knappar. Skor var svårt, det skulle man få prova ut när barnen kommit fram.

Så kom den stora dagen. Barnen hade anlänt till flygplatsen i Helsingfors och därirån åkte de buss. De små Afrika barnen.. Vilket ju nu känns väldigt nedsättande och otänkbart att kalla barn för. Tanterna hade klätt upp sig och bakat olika sorters kakor. Men för att försäkra att barnen inte bara åt sötsaker fanns det givetvis också köttsoppa och rågbröd och olika pålägg. Det var ju svältande barn trots allt.

Detta är byggnaden, församlingshuset enda bilden som finns på nätet. 

Jag och mormor anlände till församlingshuset. Där var det fullt av damer uppklädda till tänderna. Varför de kände ett behov av att klä upp sig för några svältande barn var inte helt klart för mig. Även jag hade fått en ny kjol som mormor sytt.

Vi klev in i den röda tegelbyggnaden och mormor gick vant in genom personalingången, tog av sig sin kappa och sjal och sa åt mig att gå in i Söndagsskolelokalen och ta fram kritor och papper och knöt ett förkläde kring midjan. Jag gör som jag blir tillsagd. Kritor och papper, det fanns kopieringspapper med psalmer på andra sidan som verkade vara felutskrivna så de fick bli ritpapper till barnen på Söndagsskolan.

Dem tog jag fram och små stolar som jag ställde kring ett litet bord. Jag tog också fram de små klistermärkena som mormor använde i Söndagsskolan. Det var små vita lamm.

I köket är det mycket ljud och jag hör mormor höja rösten en aning, vilket sällan hände, Prästen är här ge honom kaffe och en kaka kommenderade hon de andra tanterna. Prästen ska ju ha kaffe och kaka direkt när han kliver in genom dörren. Det visste till och med jag. Ja, det var alltid en han i dessa tider och den här delen av landet.

Tanterna dukade i församlingsrummet med finporslin och röda fina papperstunna servetter. Allt som bakats de senaste dagarna togs fram. Tant Helmi bär på en stor jordgubbstårta. Jag ställer mig på tå för att se vad som är uppepå, hyvlad choklad är det. Det betyder nämligen fest.

 

Först salt sen sött sa tant Helmi till mig och hytte med fingret när jag tittade på tårtan. Ja detta gällde givetvis inte präster, att man först måste äta mat innan man tar för sig av sötsakerna. Endast oss andra dödliga, och inte heller tant Helmi som snott åt sig en ändbit av en kanellängd och beviset fanns kvar i de små håren på hennes överläpp.

 

Köttsoppan stod i stora kastruller och rågbrödet var skivat i fina skivor. Smöret var upplagt i form av en ros med en kruspersiljekvist på. Allt var så fint.

Så klev de in, genom de stora dubbeldörrarna i församlingshemmet, missionärerna och Afrika barnen.

Barnen, tre stycken. En äldre flicka i min egen ålder, men det visste man inte säkert. För ingen räknade exakt år sa tanterna. Sedan var det två pojkar, i samma ålder kanske kring fem, men de såg inte alls likadana ut, den ena hade runda kinder och var alltid väldigt munter och glad, den andra pojken hade ett stort ärr i pannan och hade smalare ansikte. Av någon anledningen hade jag trott att barnen från Afrika skulle se ut som jag sett på nyheterna. Men förutom att de var blyga och tysta så såg de ut som vilka ungar som helst. Inga flugor runt ögonen och inga stora svullna magar.

Förutom att jag vistades stora delar av min tid i den inskränkta lilla byn så bodde jag även med mina föräldrar i den lilla staden och det var en märklig skara av folk hos oss och omkring mina föräldrar. Ett lämmeltåg av konstnärer, artister, bögar och flator av olika färg och form. Så för mig var Afrikabarnen inget märkligt. Men att döma av minen på tanterna som stod där i rad på församlingshemmet var detta en sensation utan dess like.

 

Det ojades och viskades och sen så log dem sitt bredaste leenden. Säkerligen nöjda med sin insats de gjort för Afrika och svälten och världsfreden.

Barnen fick platser och de såg bara ner på sina skor. De vågade inte titta upp. Stackars barn, tänker jag så här i efterhand. De fick köttsoppa på sina tallrikar och mjölk i glasen. Varsin bit rågbröd med rejält med smör och ost. Så var det helt tyst i lokalen. Inget hördes annat än tanternas andetag. Ska de inte äta, de svältande barnen tänkte nog tanterna.

Sen viskade mormor, de är nog blyga, ta för er ni andra så vågar de äta.

Tanterna började ta för sig och sneglade på barnen. Är de inte hungriga nu när det bjuds på mat. Så tog den smalare av pojkarna upp tallriken och förde den till munnen och drack av soppan. Om jag kunde återge den här stunden för er precis som den var så skulle det vara komedi på hög nivå. Mormor ler och kniper åt munnen samtidigt, tant Helmi trampar snett och spiller soppa på sin kjol varpå hon frenetiskt börjar att gnugga på den med en av de röda servetterna. Servetten i sin tur lämnar färg på den krämvita kjolen. Prästen backar in i en av kastrullerna som välter rakt på jordgubbstårtan. Det är kaos på församlingshemmet.

Vad de afrikanska barnen gör, vet ingen. Det enda vi vet just nu är att de ju inte är vana att äta med en sked. Tanterna visar barnen hur man ska föra skeden till soppan och stoppa sedan soppan in i munnen. Barnen tar efter och härmar de andra som sitter omkring.

Jag behöver denna dag inte äta salt före sött. För soppan hade gått förlorad.

När kaoset lagt sig något hämtar jag barnen och med teckenspråk visar jag att de ska komma med mig till Söndagsskolerummet. Jag hör en lättnadens suck när vi går.

Jag visar var barnen ska sätta sig. De gör som jag visar och ser sig omkring. Jag räcker dem en varsin krita och visar att man kan rita på pappret. Det går säkerligen en minut men sen tar en av pojkarna kritan och ritar något och säger något obegripligt.

Hyvä (bra) säger jag och klistrar ett klistermärke med bilden av ett av Jesus lamm på pappret. De andra barnen följer pojkens exempel. Den äldsta, är smart, hon ritar ett kors. För det får hon två lamm. Vi är ju trots allt i kyrkans lokaler.

Sen sitter vi där, jag ritar prinsessor och blommor på mitt papper. Barnen ritar kors. Enbart kors och jag delar ut lamm. För att de inte ska känna sig utanför så tar jag ett papper och ritar många kors jag också och ger mig själv ett klistermärke. Då tar flickan och ger mig ett till och ler. Jag försöker lära barnen Finska. Pekar på olika saker och säger vad de heter. Barnen försöker härma. Kirja (bok) säger jag och pekar på en bok, kijja säger barnen i kör. Jag säger Hyvä (bra) och visar med kroppspråket att de gör ett bra jobb. Det är spännande att vara lärare. Det här borde jag göra oftare tänker jag.

Tant Helmi kommer in till oss med saft och kakor på en bricka. Fläcken från servetten har spridit sig och ser ut som en mensfläck mitt på kjolen.

Jag räcker ut tungan åt tant Helmi när hon vänt sig om och gått och tittar på barnen. Jag vill ju att de ska tycka allt detta är skoj och roligt.

Barnen tittar på varandra och sedan på mig med en förvirrad blick.

Efter en stund kommer missionärstanterna och hämtar barnen och det är dags att gå.

När de Afrikanska barnen går vinkar jag och de vänder sig om och räcker ut tungan. Jag inser då att jag lärt dem något om hur man tar avsked detta kalla land i norr där man äter soppa med sked.

 

Kommentera

ÅNGBASTUN OCH NATTVARDSVINET DEL 2

Läs texten som en bok, jag har inga riktiga bilder att bjuda på. Annat än den här bilden på mig. Det är ungefär så här jag såg ut när detta skedde.

Fortsättning från del 1 som ni finner här

Jag och Heikki sitter stilla, vi säger ingenting förr än stegen inte längre hörs. Vi knäpper på våra ficklampor och ser på varandra och så skrattar vi. Vi skrattar och skrattar och ingen av oss kan sluta. Vi fick inte reda på vem som drack ur flaskorna den dagen. Denna historia berättade vi sen för Maria, Taavi och Kaisa. Storögt tittade de på oss med beundran i blicken. Han hade ju kunnat mörda er sa Kaisa. Den där fullisen. Alla de andra barnen tyckte vi var modiga. Jag och Heikki höll med om att detta var väldigt modigt gjort. Precis som riktiga detektiver ser faran i vitögat.

När solen sken så lekte jag och Heikki under en gammal gran. Granen låg i utkanten av prästgårdens tomtgräns ut mot skogen.

Själva granens grenar bildade som ett tak, ni vet ett tak som sluttar och där under hade vi en koja. Vi hade släpat dit gamla trasmattor och rostiga kastruller och plåtburkar som vi hittat lite varstans. Runtom hela granen växte det gullvivor, som en gul matta täcktes gräsmattan av dessa små gula blommor. Vi bestämde oss för att leka att det var jul och så plockade vi tusentals gullvivor och klädde granen med. Det blev ju så fint. Vi packade småsten i stora blad och lekte att dessa var julklappar och vi skulle ge alla dessa fina presenter till Jesus för han var precis född och vi var de tre vise männen. Även fast vi var bara två så skulle vi berätta för Jesus att den tredje skulle komma senare. Han var bara lite försenad. Hans kamel var lite långsam eller nåt. Så skulle vi säga till Jesus. Tror inte han bryr sig ändå sa Heikki. Han är ju bara en bebis. Näe men Maria och Josef kanske bryr sig, det ska väl vara tre vise män. säger jag. Jo men inte vet dom att det ska komma tre vise män? Säger Heikki då. Jo jag tror ängeln Gabriel har sagt att det ska komma TRE vise män. Vi förblir oense om hur det nu var med det och fortsätter leken. Detta var trots allt ett kristet internat så all personal var givetvis kristna och alla barnen också. Förutom min pappa som var jude. Men Jesus var ju jude så det var väl okej antar jag.

Någon går med raska steg från prästgården, jag och Heikki tittar på varandra och förstår att vi kommer att få skäll. Det är nämligen prästen, han tyckte inte om barn eller djur. Han tyckte bara om Jesus lamm och åsnan som Jungfru Maria red på till Betlehem. Det hade jag och Heikki kommit fram till.

Prästen stannar en bit från granen och korsar sina armar framför bröstet, hans stora kulmage glipar mellan skojrtknapparna. Vi ser honom genom granens grenar.

– Saatanan Pennut ! (satans ungar)

säger prästen med en auktoritär röst och småspringer fram till där vi är. Han har en ganska stor mage och den guppar fram och tillbaka när han försöker springa.

Vi kommer fram från under granen och tittar ner. Ingen av oss vågar titta på prästen.

Han börjar gapa och skrika åt oss så saliven sprutar om att vi plockar blommor från hans tomt och att gullvivor minsann är fridlysta och nu ska vi få veta hut och stryk ska vi ha. Så skriker denna präst åt två 6 åriga barn som plockat blommor från en enorm äng och slår in presenter som de ska ge till Jesus.

Samtidigt som tårarna bränner under mina ögonlock ser jag det plötsligt samtidigt som jag hör änglarna sjunga.

Jag ser det hästskoliknande guldspännet på den svarta blanka skon.

Där och då vet jag vad jag ska göra.

Tar mod till mig och säger jag skarpt.

-Jag tror du ska få veta hut från självaste Jesus. Man ska inte dricka sprit vet du, det är synd.

Mitä helvettiä (Vad i helvete) säger prästen och blir högröd i ansiktet och halsen. Det ser ut som hela hans huvud ska sprängas. Hans feta kulmage spänner ännu mer och skjortknapparna ser ut som att de ska flyga av.

Prästen höjer handen som om han ska ge mig en örfil och svetten rinner på hans flottiga panna och ögonen ploppar nästan ut av vrede, men jag är inte rädd. Jag är så van vid örfilar att jag blundar hårt och säger snabbt.

-Om det är Jesus vin som han gjort till nattvarden så vet jag inte vad han ska tycka.

Prästen stannar mitt i sin örfil och tittar på mig med ilska i blicken. Jag väntar fortfarande på slaget, på den där brännande smärtan som jag så väl känner igen från alla örfilar jag fått av mina föräldrar.

Heikki fnissar och backar lite, tror han är rädd för den där örfilen.

-Dessutom pissade Heikki i flaskan. Hoppas det smakade gott fyllgubbe.

Säger jag snabbt och så springer vi, vi springer förbi prästgården, genom parken, förbi skolan ut efter vägen, förbi och Heikkis hus, förbi bastun och bortanför potatisåkern, förbi den skällande skabbiga hunden och långt in i skogen, vi trillar på rötter och grenar, vi hjälper varandra när vi faller. Vi springer och springer. Sen stannar vi plötsligt och ser på varandra och så skrattar vi. Vi trillar ner bland liljekonvaljer och blåbärsris som ännu är i blom och vi pustar ut. Ligger på rygg och ser trädtopparna svaja i försommarvinden. Jag och Heikki ligger där en stund och sen säger Heikki. Du är den modigaste flickan jag vet. Jag vet säger jag ,och tittar på honom. Jag känner mig oövervinnerlig, som en hjälte på tv.

Denna präst tänkte jag alltid på när jag senare fick höra historien om vargen i fårakläder. Heikki och jag lovade varandra att inte prata mer om det här, inte berätta vidare vad vi just fått veta. Någonting sa oss att det var bättre att låta det bero.

Flaskorna blev kvar i bastun men ingen rörde dem någonsin mer. Kaisa, Taavi och Maria brukade då och då prata om flaskorna och fullisen och brukade spekulera om vem det kunde vara. Kaisa hade sett en fullis vid kiosken och Taavi berättade om en av studenterna som gått lite svajigt och de tre var ganska övertygade om det var just den mannen eller studenten som kom till ångbastun för att dricka ur flaskorna.

Ja så är det säkert sa Heikki, någon av dem måste det ju vara och så tittade han på mig. Jag nickade med en allvarlig min. Vi visste sannngen och den där vetskapen om att ha en hemlighet är väldigt mäktig.

Den där försommaren, när jag fyllde 6 år, var stunden då jag fick insikt om att jag var modig och stark och skulle aldrig låta någon bestämma över mig någonsin.

Kommentera

Ångbastun och nattvardsvinet del 1

Barndomsminnen, läs som en bok, föreställ er hur det kunde sett ut. Har inga bilder att visa. Även om jag vet att det finns någonstans så är det inte i mina gömmor.

CoETiYZWgAAU1tt

På det kristna internatet, där vi bodde i några år (efter studentlägenheten och innan vi flyttade till den mellanstora staden) så fanns det en handfull barn. Maria, hon med tejpblöjorna och så fanns det Heikki, Kaisa och Taavi. Då de många som arbetade på internatet också bodde i området var man lite fast vid dessa barn. Det fanns inga alternativ. Men det gjorde ingenting. Heikki och jag var lika gamla och vi lekte en hel del. Hans mamma var mattant i skolbespisningen och hans pappa var fastighetsskötare. Heikki såg ut som en sån unge man tänker på när man föreställer sig en pojke i 5-6 års åldern av Finskt påbrå. Tunnt nästan vitt hår, glad och busig blick. Lite som Emil i lönneberga. Men utan bössa och mössa och kläderna var givetvis inte från sekelskiftet. Så länge sen var det inte jag var barn.

Vi lekte mycket ute, Heikki hade en cykel med en limpsadel och min cykel var röd blommor i guld. Den hade säkert haft en annan färg innan min mamma målade den röd med guldblommor. Så såg de flesta av mina leksaker ut. Vi brukade göra banor i skogen som vi cyklade på, byggde kojor och när det regnade så brukade vi krypa in under en gammal dörr, in i en ångbastu som inte längre användes. Den var nu ett förråd och vi älskade att rota bland alla gamla tidningar och skräp som folk fyllde den med. Där spenderade vi en massa tid, särskilt när det var sämre väder ute. Ibland hade vi med oss matsäck och ficklampa.

Vi upptäckte också att någon hade denna ångbastu som ett gömställe för sina spritflaskor. Det stod flaskor med Lakka likör, flaskor som såg ut som nattvardsvin (för nattvardsvin var jag bekant med) och andra flaskor bakom några plankor. Flaskorna byttes ut med jämna mellanrum. Ofta var det textat på ryska.

Jag och Heikki bestämde oss för att bli detektiver och spana på vem som kunde tänkas dricka av spriten. Jag och Heikki var övertygade om att det var nån fullis. Nån gammal fyllgubbe som smet in för att ta sig en sup. Min mormor hade lärt mig att all sorts alkohol var syndigt. Det var väldigt fel att dricka alkohol. Mina föräldrar drack i princip aldrig så jag var inte alls bekant med detta fenomen. Men visste givetvis hur spritflaskor såg ut. För man hade ju sett fullisarna på stan.

Vi hade även andra detektivatteraljer med oss. Förstoringsglas, en målarborste (som skulle användas för att få fram fingeravtryck, hur exakt dessa fingeravtryck skulle göra oss någon nytta visste vi inte) penna och ett rött anteckningsblock så vi kunde skriva ner ledtrådar. Tiden gick och av någon anledning fick vi ingen rätsida på vem som drack av spriten. Vi hade sett en suspekt sko bakom Taavis hus. Det antecknade vi i blocket och så var det en dag som någon hade knackat på Heikkis dörr men när han öppnade var ingen där. Jag trodde personligen att det han hört var bara vinden men för Heikkis skull antecknades även denna ledtråd i vårt lilla röda anteckningsblock. Vi skrev upp registreringsnummer på bilar, men det blev efter en stund tråkigt då det var alltid samma bilar som stod parkeade på samma platser. En gång i veckan kom leveranser med mat och två gånger från mejerier. Vi lärde dessa rutiner ganska fort. Men ändå spanade vi bakom hallonbuskarna vid lastkajen när det lastades av och på om vi kunde se något suspekt. En dag när brödbilen kom så ropade chauförren. Pennut? (ungar) vi tittade på varandra och undrade vem han menade, vi stod ju gömda, men insåg fort att han visst såg oss. Vi sprang fram och fick en brun papperspåse med nybakta köpebullar, fettet från bullarna hade bildat fläckar på påsen. Innehållet var fyra stycken köpebullar (ej att förväxla med hembakta) två wienerbröd med hallonsylt i mitten och två kanelbullar.

Efter vi ätit upp dessa så sa Heikki. Tänk om han förgiftat bullarna för att bli av med oss detektiver. Detta hade jag inte ens tänkt på och fick genast lite ont i magen. Men vi visste ju inte vad giftet kunde göra med oss. Så i flera dagar spanade vi efter suspekta prickar på varandra. Förutom några myggbett och skrapsår hittade vi inget. Vi uteslöt brödbils chauffören ur listan.

En dag på försommaren då regnet stod som spön i backen. Heikki stod utanför min dör, han var klädd i bredrandiga manchesterbyxor i senapsgult och en blå jacka med gula revärer och gröna, något stora stövlar och på huvudet hade han en röd sydväst som var några storlekar för liten. Men där på landet, så såg man ut. Trots att detta var tidigt 80 tal så var kläderna från tidigt 70 tal och de köptes på loppisar eller ärvdes från syskon eller kusiner.

Heikki frågade om vi skulle leka. Givetvis ville jag leka. Jag skyndade mig till hallen och började klä på mig.

Jag fick på mig galonbyxor, regnjacka och gummistövlar som hade spruckigt lite på sidan. Det sipprade in lite lite vatten varje gång jag trampade ner foten. Vi sprang genom skogen och kröp in under den slitna dörren och in i bastun. Man kunde fortfarande känna på doften att det varit en bastu där. Inte en sådan bastu som vi var vana vid utan en gammal sådan. För att förklara för er hur denna bastu såg ut så var det som en liten stuga, sådan som man ser på Skansen, med grästak. Som om den är byggd för tomtar eller troll, alldeles sliten och brun. På kortsidan fanns det plats för att stapla ved. Nu hade det vuxit brännässlor som omringade hela bastun förutom precis vid dörren och stigen som ledde dit.

Just den dagen, satt vi inne i bastun med varsin ficklampa och vi tittade i gamla tidningar och åt chokladrussin som Heikki hade med sig. Sen satte sig Heikki upp och sa.

  • Jag måste pissa.

Heikki drog ner byxorna, tog fram en av flaskorna från bakom plankan och skruvade av korken. Han tar fram sin snopp och riktar in den mot flaskans mynning. Jag hör hur kisset hamnar i flaskan och fnissar. Heikki skakar av det sista och skruvar åt korken till flaskan ställer tillbaka den bakom plankan och vi fortsätter att bläddra i tidningar. Vi delar på de sista chokladrussinen och äter dem snabbt innan de smälter i handen.

Då hör vi att någon rör om i låset. Vi hittar på varandra och knäpper unisont av våra ficklampor. En gestalt kliver in och vi hör ett stånkande och stönande. Denna någon flyttar vant på en av plankorna och vi hör hur hen skruvar av en kork på flaskan. Klunk klunk klunk och så ett aaaaaaaah och sedan några klunkar till följt av ett ännu längre aaaaah och sen lite svärord perkle on väkevää (jävlar vad det är starkt) Heikki och jag är helt helt blixtstilla. Vi vågar inte röra oss alls. Korken på flaskan skruvas åt , den ställs tillbaka bakom plankan och dörren öppnas igen. Det enda jag ser är bruna gabardinbyxor och blanka skor med guldspännen i form av hästskor. Sedan stängs dörren och någon vrider om i låset.

 

Fortsättning följer……..

(jag kommer inte att annonsera dessa inlägg på instagram fler gånger, tappar så mycket följare som antagligen tycker det är en tråkig bild i deras flöde när jag lägger upp en påminnelse, så glöm inte att kika in här)

Kommentera

Dockvagnar och att vara bortskämd

Den här gången har jag några riktiga bilder från när jag var barn. Men försök att läsa texten som en bok och bilda era egna scener. Som man gör när man läser en bok.

10ff61c1e767a4a303b02af2d5a6f660

 

Kåldockor, ni som vet hur dessa såg ut ni vet precis. Ni som inte vet ska jag försöka förklara för er. Enorma plastiga huvuden som såg väldigt förvridna ut med märklig uppsyn. Mjuk kropp och inte alls bebislik. Jag ville så gärna ha en kåldocka, önskade och önskade. På födelsedagen önskade jag, julafton önskade jag och däremellan tänkte jag på en kåldocka.

Men det blev aldrig någon kåldocka i mina paket. Jag hade en docka hos mormor som var kvar efter min mamma. En hård och stum 50 talsdocka med handgjorda kläder i finaste spets.

Alla skulle leka med sina dockor. Jag sprang och hämtade min. När jag såg att alla andra hade en sådan härlig 80 tals modedocka så gömde jag min gamla slitna docka i skogen och låtsades att jag inte hittade min. De andra barnen lekte med sina dockor som doftade något som kan närmast liknas vid vanilj. Min doftade på sin höjd lite gammalt och med lätt odör av mögel och malmedel. Men jag tyckte synd om den stackars gamla dockan som låg där i skogen, men inte tillräckligt synd för att gå och hämta den och leka. Där fick den ligga tills jag tog med mig den på vägen hem. Alldeles smutsig och jordig. Mormor frågade vad vi hade lekt, med dockor svarade jag. Vad roligt att den gamla dockan får vara med och leka sa mormor glatt och serverade varm jordgubbskräm. Jag fick ont i magen och ville inte ha kräm. Stackars docka, stackars mormor…..om hon bara visste.

Det jag minns av mina vänner på landet, var att de aldrig fick mig att känna mig utanför. Jag fick låna leksaker av dem när jag inte hade egna hemma hos mina morföräldrar.

Dockvagn hade jag, men en liten sulkyliknande sak som vi köpte när jag var runt tre år på en närliggande matbutik. Alltså inte från en leksaksaffär utan en stormarknad som även hade en del leksaker. Jag ville ha en liggvagn med suflett. Jag drömde om en sådan i röd plysch, med blommig insida. Där skulle jag bädda ner mina dockor. Jag skulle gå omkring med min fina dockvagn och alla skulle beundra den. Jag skulle dra ner sufletten ibland så min docka fick se runtomkring och när den skulle sova så skulle jag dra upp sufletten.

IMG_8193

Jag fick aldrig någon dockvagn (nutidsreflektion, jag har en nästan exakt likadan dockvagn idag i förrådet, köpt på blocket, den är inte i plysch utan i röd galon. Jag måste spara den. Det känns viktigt på något sätt att jag äntligen fick min röda dockvagn)

(Det är faktiskt jag på bilden, hittade den av en slump nu när jag rensar hemma. Gissar att året är 1981 och jag ser ut att vara tre år gammal. Vilket stämmer med var vi bodde då. Dockvagnen är inte min. Men se så fint klädd jag är, i röd manchesterhatt och matchande byxor och en härlig blå jacka och sötaste skorna)

Man kan inte få allt, det fick jag höra ofta. Jag höll med och nickade förstående. Men fortsatte ändå att drömma om den där dockvagnen i röd plysch.

Dockor var en stor del av leken när jag var liten. Där vi bodde, i den hyrda villan med stor fruktträdgård (dit flyttade vi efter att ha bott i studentlägenheterna som ni kan se i bakgrunden på bilden) och jordkällare fanns en granne som hette Maria. Maria var liksom de flesta av mina vänner ett märkligt barn. Hon hade bara en mamma, ingen pappa och inga syskon. Mamman hade långt stripigt svart hår med grå strimmor och en låg tofs i nacken. Så såg hon alltid ut.

Maria var bortskämd, det sa min mamma, jag nickade förstående och höll med mamma. Men jag älskade Maria. Vi lekte ofta med dockor och en dag så kom Maria med sin dockvagn i blå sammet med blommig insida och en docka med riktiga blöjor. Ja det var sådana där blöjor med klistermärkes snibbar som man kunde öppna och stänga. Magiskt, det var magiskt. Jag kunde inte sluta öppna och stänga de där snibbarna. Blöjorna var till riktiga bebisar egentligen, men Maria hade fått dem av sin mamma. De var köpta i varuhuset inne i den lilla staden. Varuhuset som hade stadens enda rulltrappa. Upp för rulltrappan, där fanns ett cafè och kläder, ner för rulltrappan fanns mat och kosmetika. Vi handlade aldrig i den affären.Jag förstod att det var för dyrt men ibland fikade jag där med min pappa. Då valde jag alltid en munk med chokladfrosting och vaniljkräm på insidan. Det smakade som en liten bit av himlen, vaniljkrämen rann ut ur den mjuka munken och det smakade som ingenting annat jag någonsin ätit förr.

Jag ville också ha riktiga blöjor till mina dockor, men det var för dyrt. Man kan inte få allt. Jag nickade och förstod. Man vill ju inte bli bortskämd, det var jag och mamma överens om. Men exakt vad var det att vara bortskämd, det var inte helt klart för mig. Men det ville man givetvis inte vara och det fanns en risk för att bli bortskämd om man fick riktiga blöjor med snibb. Så jag aktade mig för de där blöjorna efter det.

IMG_8191

Här är jag och min älskade morfar eller ukki som jag kallade honom för, Ser ni kindbenen? Dem har jag ärvt av mamma som i sin tur ärvt dem av morfar. Morfar älskade mig mest av allt. Jag visste det, jag visste det helt säkert. Jag var aldrig för jobbig, eller för högljudd, ställde aldrig dumma frågor eller var aldrig i vägen. Det fanns ingenting jag kunde göra fel för att morfar skulle sluta att älska mig. Det visste jag och det vet jag fortfarande. Ovillkorligt, utan krav eller motprestation. Precis så där som Jesus älskade alla barnen. Så brukade jag tänka (jag gick på Söndagsskola). Jesus älskade alla barnen och det kändes precis som när min morfar älskade mig. När Jesus sa, låt barnen komma till mig och barnen på bilden i barnens bibel sprang till Jesus. Så var det när jag kramade min morfar. Så brukade jag tänka när jag såg den bilden.

Bortskämd var jag ju, när jag var hos mormor och morfar. Fokus och kärlek fick jag i överdos, ingenting materiellt. De leksaker som fanns hos mina morföräldrar var sådant som fanns kvar efter min mamma och hennes bröder eller småsaker som mormor köpt på loppis. Morfar har varit sjukpensionär hela min barndom och mormor arbetade som städerska. Så ekonomiskt fanns inga möjligheter för att skämmas bort. Men den där känslan att man är älskad, oavsett vad. Det var precis vad jag behövde och på det sättet var jag bortskämd. Jag fick ladda mina batterier med kärlek.

IMG_8192

Här poserar jag framför nejlikan som morfar var väldigt stolt över. Jag minns att jag hade innetofflor på mig och han bad mig ställa mig bakom blomman så han fick sig en bild. Mormor har flätat mitt hår och satt i rosetter. Förklädesklänningen var rosa med rött och hade små katter på den. De syns inte men jag minns den väl. Jag tror mig också minnas att den inte var sydd av mormor, tror den är köpt på en kyrkbasar. Men jag kan minnas fel.

En sommar så övervattnade jag och mina kusiner den här nejlikan, för i botten på urnan som den står i fanns ett hål. När man hällde tillräckligt mycket vatten i blomman så rann det ut smutsigt gult vatten ur hålet. Vi lekte att det var en saftfabrik. Vi drack givetvis inte av saften. Men sen en dag hade nejlikan fått nog och dog…..morfar var mycket ledsen över sin berömd nejlika. Jag och mina kusiner sa ingenting. Men vi gjorde aldrig om det.

Kommentera

Godis och åksjuka

Minnen från barndomen. Inga bilder är autentiska utan bara googlade för att visa er någon sorts känsla. Men ni får föreställa er scenerna som när man läser en bok. Detta är mina minnen och jag äger rättigheterna till att berätta dem som jag upplevt dem. Om någon släkting eller närstående har åsikter om dessa minnen så får de själva skriva ner sina egna tankar. Jag behöver inte rättas i vad jag minns. 

VCR-411

Mamma arbetade och pappa drev omkring, ibland fick jag följa med pappa på helgerna och då tog vi bussen till stan, sedan satt vi på en bingohall alternativt ett cafè och jag fick ofta en Jaffa läsk med två tunna sugrör medan pappa rökte och pratade med någon vän. Ibland fick jag ett wienerbröd eller kanske en äppelmunk. Platserna kunde skilja sig åt men förfarandet var alltid detsamma. Överfyllda askkoppar, Jaffa, massa cigarettrök och så spelautomater. Sådana man stoppade in en peng i och så virvlade det olika frukter som sedan stannade i olika formationer. Körsbär, vattenmelon,citron,plommon allt i ett enda virrvarr. Ibland sa maskinen PLING och då hade man kanske tur och frukterna hade stannat så de var tre i rad. Då vann man en peng. Hade jag tur fick jag då köpa en lakritspipa eller en puss, det var en liten godsak som kan närmast jämföras med mumsmums. Det heter säkerligen något helt annat nu, men på 70 talet kallades dessa godsaker för pussar, namnet kan liknas vid vad man kallade chokladbollar för tidigare i Sverige.

brunberg-suukot

Det var helt enkelt bara namnet på en ljuvlig chokladdessert med en mjuk och fluffig insida med smak av jordgubbe eller vanilj (fanns även en med smak av mocca dvs kaffe men den var äcklig, jag valde aldrig den).

Pappas kompisar var ofta av konstnärstyp, aldrig någon med traditionella arbeten. Alltid konstnärer eller musiker av olika slag. Udda typer som klädde sig i märkliga färggranna tyger med bjällror eller tofsar. Gärna storblommigt eller hemmavävt.

Jag skämdes, jag ville bara vara som alla andra. Ha en mamma och pappa som gick till ett kontor, som sedan kom hem och stekte korv, kontrollerade läxor och prick klockan 19:30 så var det tandborstning och saga och sen var det läggdags. Hos oss var det lite hur som helst. Om mamma fick för sig att hon skulle måla en tavla, ja då fick vi klara oss med en skål med Frosties och mjölk. Det var eventuellt bättre än att hon faktiskt lagade mat. För var det något hon inte kunde göra var just laga mat. Smaklöst, torrt och tråkigt. Pappa däremot kunde laga mat, alltid gott och saftigt. Tyvärr lagade pappa sällan mat, vad exakt han gjorde med sin tid är jag inte helt säker på. Min favorit bland maträtter som pappa lagade var hemmagjord pizza och lasagne. Då var det fest om pappa lagade mat. Men mormor lagade bäst mat i hela världen. Köttsoppa, plättar, grytor och såser. Jag associerar fortfarande doften av smält smör till min mormor och om jag blundar så ser jag henne med ryggen mot mig, i sitt kök stekande plättar.

Mormor arbetade som städerska på ett mejeri (mejeri som tillverkade produkter åt Valio), på Fredagar innan vi flyttade till stan så lämnade mamma mig på en busshållsplats utanför mejeriet där mormor mötte upp och jag fick åka hem till mormor och morfar på helgerna. Bussarna var av lite äldre modell, sätena var sträva och alltid orange eller bruna. Ibland med gula stänk. Det doftade alltid avgaser och golvet var fullt av gamla tuggummin som fastnat i golvet och bildat små grå öar av olika kulörer beroende av hur länge de suttit där. Klistermärken där det stod NEJ till kärnkraft, vissa var till hälften bortskrapade. Ibland hade någon skrivit något slagkraftigt som död åt USA eller ritat en bild, ofta på ett könsorgan. Då täckte mormor bilden med sjalen hon hade på huvudet för att jag inte skulle se. Men skadan var redan skedd så att säga. Bakom varje bussits fanns en liten askkopp man kunde fälla ut. Om man fick för sig att man blev röksugen på bussen. Det fanns alltid en stor skylt där det stod att man ej fick prata med chauffören, jag förstår fortfarande inte riktigt meningen med skylten.

Bussresan tog ungefär en halvtimme men på den korta turen blev jag alltid åksjuk och kräktes. Jag minns den där doften av bussen och doften av åksjukekräks som blandade sig med doften av påsen jag kräktes i. Det är en doft som lyckligtvis inte går att återskapa. Ibland när jag vecklar upp en plastpåse, för att eventuellt byta ut soppåsen så får jag tillbaka den där ångesten som triggas igång av doften av plastpåsen.

För att hålla mig alert och ha tankarna på annat så sa mormor att jag skulle säga till när jag kunde känna doften av plättar som morfar steker eller när vi kunde se kyrktornet borta i fjärran. Jag vann alltid, oftast var det en trädtopp eller bara ett påhittat kyrktorn men jag vann likväl. Det var tornet till denna kyrka, som än idag skapar sådana känslor i mig som inte går att riktigt beskriva. Alla de timmarna jag suttit där som barn och lyssnat på predikan och ätit chokladrussin och kyrkan där vi begravde min mormor och morfar och kyrkan där jag en dag hoppades att jag skulle vigas. Jag är nu gift för andra gången och ingen gång var det i denna kyrka. Men jag har sagt det, att en dag ska jag och Max åka dit, vi ska vigas om i denna kyrka och brudbuketten ska sen placeras på mormor, morfar och morbrors grav. (att min första riktiga tonårsfylla också utspelades vid denna kyrka är en annan historia, får berättas en annan gång)

Morfar mötte oss i dörren efter bussresan (ja givetvis innan han begravdes i kyrkan, så detta är ingen historia om spöken, allt sker inte riktigt i kronologisk ordning hoppas ni hänger med ändå), med en varm kram och med nystekta plättar. För i Finland heter pannkakor plättar och ungspannkaka heter pannkaka. Så var det alltså. Så om jag refererar till plättar så menar jag pannkakor. Lettu = Pannkaka  och Pannukakku = Ungspannkaka. Om man sen översätter lettu så är det ju mer en plätt…..typ så. Så där, lite Finskalektion får ni på köpet.

kekk02

Men nu  tillbaka till bussen.

På Måndagar åkte vi buss igen och jag blev lämnad till mamma på samma busshållsplats.

Den där åksjukan har sedan följt mig genom livet, där och då blev jag livrädd för att kräkas. För jag associerade åksjuka med att bli övergiven av min mormor eller mamma och lämnad. Det finns ingenting som skapar den ångesten i mig till denna dag som att må illa och kräkas. Senare i livet har jag haft hjälp av mitt doftminne då jag alltid kunnat skilja på doften av åksjukekräks eller fastna i halsen kräks och magsjukekräks. Som vuxen och mamma har jag insett att erfarenheten och doftminnet har gett mig lite försprång på att skilja åksjukekräks från magsjukekräks.

Det här med kräks och magsjuka har varit något som satt stora spår i mig. Jag var ett sådant barn som aldrig var sjuk, någon förkylning på sin höjd. Inte en enda magsjuka vad jag själv kan minnas och en enda antibiotikakur innan tonåren. När jag gick i lågstadiet så vaknade jag en natt med magont, väckte mamma som skickade mig rakt till toaletten. Där satt jag över toalettstolen och var lite osäker på vad som skulle ske. Mamma plockade i köket och kom in då och då och frågade om jag var färdig. För hon var trött och ville lägga sig. Jag frågade med gråten i halsen om det fanns någon medicin. Det fanns det inte sa mamma. Jag bet ihop och gick och la mig. Att trösta var int en egenskap mina föräldrar hade. Samma egenskap jag själv ärvt, jag vet inte hur man tröstar. Jag försöker imitera andra men det går sådär.

Den natten, någon gång i mitten av 80 talet. I den där tvåan i förorten lärde jag mig att aldrig väcka mina föräldrar på natten.

Kommentera

Godis igen och hungerdagen

Återigen minnen från barndommen, inga bilder, ni får bilda era egna scener i huvudet om hur det kan ha sett ut i början av 80 talet i västra Finland, när jag var liten.

Philips26

En kväll så såg vi på nyheterna, jag och mormor. Mormor stickade som vanligt jag satt alldeles för nära TV´n i min röda gungstol.

Då hände det, fick vi se det hemska. Jag ser nyhetsinslaget i slowmotion.

Inslaget handlade om ett barn som satt en Merkkari (salt sjörövarpeng) i halsen och kvävts av denna och dött. Efter denna incident ändrades storleken på godiset så den inte längre var stor och platt och rund utan tjockare och rund. Min barndom var aldrig sig lik efter att mitt favoritgodis ändrats. Jag tror detta barndomstrauma är det många med mig som bär med sig än idag. Man kan nästan dela upp tiden i FMÄ (före merkkari ändring)och EMÄ (efter merkkari ändring). Så existensiellt stort var denna förändring i mitt liv. Tänk er själv om något godis ni själva vuxit upp med skulle plötsligt ändra form. Ni kan tänka er att detta inte går obemärkt förbi någon. Ingen kan ju tänka sig att salta katten helt plötsligt heter salta hunden och blir mer fyrkantig än formen av en katt. Eller att kexchoklad får en yta som bildar cirklar istället för rektanglar.

Mormor fortsatte att sticka som ingenting hade hänt och kontrade sedan. Tänk på barnen i Afrika som aldrig ens sett godis i sitt liv. Utan att ens lyfta blicken från sitt stickande. Jag tänkte att om man aldrig sett godis så skulle man knappast bli upprörd så jag förstod inte logiken i det som mormor just sagt. Barnen i Afrika var annars något som refererades till dagligen, det var alltid det stående svaret när man klagade över något överhuvudtaget.

Precis vad som helst, om det var varmt i bilen, då fick man svaret att tänk på barnen i Afrika där är det ännu varmare, sa pappa när han blåste ut cigarettrök ut genom det halvöppna fönstret i den blå folkan.  Om  man inte orkade äta upp maten eller ännu värre inte tyckte om maten, då skulle man tänka på barnen i Afrika som inte hade någon mat alls, skorna som skavde, då var det läge att fundera på de Afrikanska barnen som inte ens hade skor. Man kunde aldrig vinna, de Afrikanska barnen hade det alltid värst. Men det gick också att vända på detta på ett mycket fiffigt sätt. Jag önskade mig husdjur och fick ett rungande NEJ, då sa jag att mina föräldrar skulle tänka på de Afrikanska barnen som hade alla möjliga husdjur typ lejon och getter och att det var verkligen synd om mig. Men det var inte lika slagkraftigt. Så jag gav upp efter några försök.

Fokuset på Afrika berodde givetvis på nyhetsrapporteringen under den här tiden.

Vi hade även HUNGERDAGEN i skolan, hade ni det i Sverige? Förmodligen inte. Finland har så pass nyligen varit i krig att vi fortfarande har en del av den generationen vid liv. Så detta med hunger var färskt i allas minnen och OM det påmindes om detta. Hela tiden. Hungerdagen (nälkäpäivä) var alltså en dag då vi fick en märklig grå gröt av okänt ursprung, ingen sylt, socker eller kanel. Bara gröt till lunch. Denna dagen skulle man påminnas om hur de Afrikanska barnen hade det….som om vi kunde glömma tänkte jag? Gröten var som tapetklister, den fastnade i gommen och hur man än ville svälja så gick det inte, vi hade en pojke i klassen som hette Eero, han var den enda som åt mer än en halv tesked, han hämtade till och med mer. Hela skolans matsal följde hans väg från hans plats till matkön när han bad om mer gröt. Från den dagen kallades han för tapetklister. Så var det med den saken, tapetklister var alltså vad han hette från den dagen. Hungerdagen, som man skulle vara extra påmind om hur det är att vara hungrig.

En dag kom det faktiskt barn från Afrika till byn där min mormor bodde (genom kyrkans missionärer), mormor kallade dem för N ordet som man gjorde tidigt 80 tal och bland äldre människor, även om jag såhär i historiskt perspektiv kanske inte tycker att det känns fel att skriva ordet så gör jag det inte. Men mer om barnen i Afrika som kom till den avlägsna byn i västra Finland en annan dag…….Så jag kommer att skriva Afrika barnen, hoppas det är tillräckligt pk? Ge mig feedback annars? Jag har nämligen inga förnamn på dessa barn och att hitta på det skulle kännas fel. Kanske är hela upplevelsen med de Afrikanska barnen lite märklig och verkligen inte politiskt korrekt. Men för tiden och platsen så var det nog inte onormalt. Men ju mer jag tänker på det så känns det så fel……

Får fundera hur jag gör.

P.S Hungerdagen / Nälkäpäivä är faktiskt något röda korset fortfarande ordnar och överskottet av kostnaden för skolmaten skulle gå till välgörande ändamål. Men när man var runt 7 år så var det inte så slagkraftigt att gå på barnen och låta dem gå hungriga kan jag tycka.

Kommentera

Kiosken och Pihlajagodis

 

Ett till inlägg med lite minnen från barndommen. Har inga bilder så ni får föreställa er hur det kunde se ut, precis som när man läser en bok. 

Kiosken och Pihlajagodis

Kiosken det var alltid magiska besök. Man ställde sig på tå för att se vad som fanns att välja på. När jag var barn fanns inte smågodis som man plockade själv. Man pekade med sina små knubbiga barnfingrar på den sorten man ville ha och för vilken peng. Sen fick man rätt mängd av godisar som kiosktanten plockade i en genomskinlig påse med en sked. Doften som spreds från kiosken när luckan öppnades var himmelsk. En blandning av choklad, lakrits och fruktnappar. Om det var kallt ute var doften ännu mer påtaglig.

Mina favoritgodisar var laku merkkarit (salta sjörövarpengar), Lätkät (kvadratiska lakritsgodisar i orange papper med olika hockeylag avspeglade med sina loggor), Hedelmä merkkarit (frukt sjörövarpengar), Laku napit (lakrits knappar) men de flesta godisar dög. Jag var inte särskilt kräsen alls. Det enda jag inte kunde tåla var rönnbärsgelegodisar som jag alltid fick av en blind gammal man som mormor läste bibeln åt. När jag suttit still och lyssnat på matteus evangeliet tyckte den blinde mannen att jag var så duktig att jag fick en påse pihlaja godisar, alltså en påse med rönnbärsmarmelad. Om ni tycker marmeladgodisar är äckliga så ska ni smaka på rönnbärsmarmelad. Det är som en blandning av bittert, surt och sött i en inte så lyckad blandning.

pihlaja_860x390

Jag trodde att det var för att mannen var blind som han köpte Pihlaja godis och inte såg vad det var han köpte. För det kunde ju inte finnas någon som faktiskt föredrog dessa sötsaker framför vad som helst annat som existerade i godishyllan.

Som den duktiga flickan jag var så tackade jag och neg så fint. Alltid besviken.

Jag var inte bortskämd med godis annat än på Lördagar och det var givetvis höjdpunkten på veckan. Fast socker var det ingen som var noga med, vi åt kräm till frukost, bullar till fika och saft i tid och otid. Men just godis skulle man endast äta på Lördagar. För om man åt godis på vardagarna så fick man hål i tänderna. Jag hade även hört talas om att vår granne Sini fick pengar på vardagarna och gick till kiosken och köpte godis för dem. Alltså detta kunde ske på en torsdag eller måndag. Helt utan system eller struktur. Jag försökte alltid leta efter hål i hennes tänder när hon pratade. Detta viskades det om i sandlådan. Alla vi ungar var rörande överens om att detta var ju helt fel, samtidigt som alla avundades denna flicka som uppenbarligen hittat den gyllene biljetten som gav henne lov att äta godis på vardagar.

31-+m8878bL

 

Kommentera

Min första dag i skolan 1985

Jag har förstått att det är roligt att läsa dessa små korta barndomsminnen…..så jag börjar att dela med mig av dem. Också för min egen skull. Det är speciellt att minnas, fundera och betrakta sig själv utifrån. Jag önskar jag hade bilder till denna text. Men ni får läsa den som en bok, bilda era egna scener i huvudet om hur det såg ut. 

DSC_0001

Första dagen i skolan, i första klass hade jag fjärilar i magen. Jag fick en ny röd ryggsäck, rosa manchesterbyxor och en matchande jacka. Nya kläder fick jag inför varje skolstart. Men ryggsäck fick man använda i minst två år sa mamma. Man behöver ingen ny varje år. Jag nickade förstående. När jag skulle gå hemifrån så borstade jag håret, satte upp den med en pampula (en hårsnodd med två plastbollar i varsin ände som man sen snurrade om varandra, ni vet nog vad jag menar). På med min röda ryggsäck, den hade jag själv valt, och på med mina alldeles nyinköpta kläder. Sen gick jag, den knappa kilometern i området som var alldeles nytt och modernt, byggt någon gång på 60-70 talet.

Alla föräldrar samlades längst bak i klassrummet. Förväntansfulla miner från barnen. Vissa klamrade sig fast vid sina föräldrar, andra satt rakryggade och tittade på fröken och andra vågade inte ens in i klassrummet utan kikade lite blygt från korridoren. Jag satt med rak rygg. För jag hade inga föräldrar att klamra mig fast vid. Ingen hade följt med mig den där första dagen i skolan. Mamma jobbade och pappa, ja han spelade nog bingo.

Fröken hade skrivit med stora bokstäver på den svarta tavlan. VÄLKOMMEN (ja det stod förstås TERVETULOA eftersom vi befann oss i Finland) klass 1 A. Så hade hon ritat blommor och blad runt texten med griffelkritor i olika färger. Rosa, blått, gult och grönt. Hennes fingrar var fortfarande färgade av kritorna och hon hade torkat händerna på sin svarta kjol där de lämnade märken efter kritorna.

Allt var så spännande. Vid sidan av varje bänk fanns en krok och där fick man hänga sin ryggsäck. De flesta flickor hade flätor eller två tofsar. Vissa hade tuffa tröjor med figurer, katten gustaf eller fragglarna. Några hade sommarklänningar och skor med slejf. Jag hade mina nya rosa manchesterbyxor och en ljusgul blus. Jackan hade jag hängt på en krok utanför klassrummet.

Vi fick färgpennor, kritor, tuschpennor, block, sudd och en linjal. Allt skulle packas ner i ryggsäckar som var så där skinande rena och doftade nytt som bara nya ryggsäckar kan göra. Ibland så viskade föräldrarna något uppmuntrande till sina egna barn eller gav dem små leenden och nickade med huvudet. För att bekräfta att de gjorde rätt. Satt raka i ryggen och lyssnade på vad fröken hade att säga.

Välkomna alla barn i klass 1 A sa fröken. Hon var medellång med kort mörkt hår i en piffig fröken frisyr. Blå ögonskugga hade hon också.

Ni är så välkomna till skolan sa fröken vänligt. Jag ser så mycket fram emot att lära känna er. Nu ska ni få ett papper och skriva era namn på och fästa längst fram på era bänkar med två bitar tejp så jag vet vad ni heter. Jag lär mig era namn så småningom men nu i några veckor får ni ha namnlapparna på era bänkar. Ni får också rita något, kanske något ni tycker om. Fotboll eller blommor. Vad ni helst önskar. Om någon av er inte kan skriva sitt namn så får föräldrarna hjälpa till.

Min bänkgranne börjar skriva sitt namn. Jag vet ännu inte vad det står för jag kan inte läsa. Hon ritar en blomma brevid sitt namn. Jag sneglar på de andra barnen. Vissa får hjälp av sina föräldrar och andra skriver självsäkert sitt namn på lappen. Fröken går med lite nedböjd rygg och tittar på allas lappar. Jag skriver mitt namn men börjar för långt från mitten så det blir NATali och de sista bokstäverna blir pyttesmå.

Fröken började vandra runt i klassen, hon log mot föräldrarna som nickade och log till svars.

Aha, Piia, Leena, Anna, Pekka, Katja, Heidi läser fröken. Natali läser hon på min lapp. Aha så fint och så går hon vidare.

Sedan får alla barnen berätta vad de heter, Piia ställer sig upp och säger på klingade Finska jag heter Piia, fröken säger, välkommen Pia till 1 A och så går turen vidare. Sedan är det min tur, Jag skulle ju ha tränat på att säga JAG HETER Natali hemma utan min bonniga dialekt men det hade jag inte ens tänkt på. Jag heter Natali säger jag och jag hör hur de andra barnen fnissar. Fröken tar upp sina armar för att hysscha ner klassen med sitt kroppsspråk.

Alla säger vad de heter och fröken meddelar alla föräldrar att man får cykla till skolan om man har mer än två kilometers resväg till skolan annars får man gå. På vintern kan man åka skidor men då spelar det ingen roll hur långt man har till skolan. Då får alla barn skida säger fröken, sätter ihop sina händer och ler. Hon försöker att se alla barnen i ögonen och säger sedan adjö. Sedan är dagen över.

Vissa föräldrar stannar och byter några ord med fröken och de flesta barn verkar känna en eller flera av de andra barnen. Det uppstår små klungor av barn, de pratar och fnissar, frågar om hur sommaren varit och om man får välja bänkgranne eller ej. Vem som ska sitta bredvid vem och om man cyklat till skolan eller gått.

Jag går ut, tar min manchesterjacka och sätter ryggsäcken på ryggen och går ut, mina nya pennor skramlar i min väska. Det känns spännande.

Jag passerar förbi nyponbuskarna, sedan genom parkeringen och upp för de tre trapporna och hem till vår tvåa. Vårt nya hem i den stora staden. Där pappa ska trivas.

Kommentera

Blast from the past

IMG_3726

Fick lite bilder skickade till mig av en gammal kompis. Alltså dessa bilder. Bilden ovan är 24 år sedan. Det är jag och Linda i Sälen. Härligt mode. Håret, pannbandet och skidkläderna. IMG_3729

Här är samma skidresa, vi tog med oss planscher som vi satte upp i stugan (vem gör så?). Där sitter vi med varsin block och penna riktig oldschool style. Diggar frisyren jag har 😮 Lindas hår var lite mer “normalt” men mitt var så där fluffigt med snedlugg. IMG_3730

Är jag mig lik tycker ni? Linda ser precis likadan ut nu som då tycker jag. IMG_3734 IMG_3737

Här är det lite meet and greet med. Ser ni vilka det är? Översta bilden var en videoinspelning som jag och Linda var med på och den understa bilden väntade vi utanför hotellet för att träffa våra idoler. Men vem vet vilka dessa är? Jag kan inte riktigt greppa att detta är över tjugo år sedan. Tänk vad tiden går fort. Hoppas Linda hittar flera foton så kan jag dela med mig av dem.

3 kommentarer

Saker man minns #3……

Picture 056

Som bild till detta inlägg får ni en liten Sebastian och en pytteliten Milou i 70 tals inspirerade kläder. Tror Sebastians T-shirt och byxor är från Mini Rodini, Milous kläder kommer från Kavat. Året är 2007. 

Minns ni mina andra inlägg om “saker man minns” ? Om ni inte gör det finns den första HÄR och den andra HÄR

Jag har ett magiskt minne, om man jämför med många andra som jag känner. Jag har fått höra att barn som fått gå igenom mycket tråkigheter får ett skarpare minne för att hjärnan måste fokusera på att undvika kommande faror. Barn som har haft det lite lättsammare behöver inte skärpa minnet på samma sätt.

  • Tror jag skulle fylla 8 år. Jag var väldigt förväntansfull över att ha kalas. Det var bara vid ett tidigare tillfälle jag hade haft ett kalas tidigare. Då fyllde jag 6 år. Så kom den där dagen. Då skulle det komma massa vänner, de skulle äta tårta och popcorn så skulle jag öppna paket och så skulle vi skratta och leka. Jag hade borstat håret på alla mina Barbie dockor och ställt mina gosedjur på rad på min säng. Rummet som jag delade med min 2,5 åriga syster. Klockan gick och jag blev mer och mer förväntansfull. Fjärilar flög runt i hela magen. Klockan blev 13:00, 13:05, 13:15. Ingen kom……detta var mitt 8 års kalas. Jag minns det så tydligt.
  • Min mamma arbetade som lärare på ett kristet internat när jag var 5-6 år. Så vi bodde alltså lite avlägset på en väldigt idyllisk plats. Mitt ute i skogen i ett väldigt gammalt hus. Det fanns inte så många barn där, då eleverna var i gymnasieålder. Men några andra lärare hade barn och dem lekte jag med. Bakom prästgården växte det massa gullvivor. Hela gräsmattan var helt gul och jag och min kompis Heikki plockade och plockade tills vi hade en megastor bukett av gullvivor. Tänk er två femåringar överlyckliga över att få plocka blommor. Men detta var blommor vi inte fick plocka. Prästen kom och skällde ut oss och ryckte blommorna ur händerna på oss. Vet inte om prästen läst Matteus evangeliet (tror det var Matteus)”Låt bar­nen va­ra, och hind­ra dem in­te från att kom­ma hit till mig! Him­mel­ri­ket tillhör såda­na som de.”Ska Jesus ha sagt, tydligen. Men prästen verkade ha missat den delen.
  • Präster spelade en stor roll i min uppväxt har jag märkt. När vi bodde på ett kollektiv (ja i sann Hippie anda) så bodde det två män där. Som var ett par. Jag var kring 3-4 år och tyckte att en av männen såg ut som min dop präst (förstår ni hur präster spelade en stor roll? Vem vet ens hur ens doppräst ser ut? Jag visste då och vet fortfarande hur han såg ut) Så jag kallade denna man rätt och slätt för Pappi (som är präst på Finska). Jag och Pappi skulle gifta oss när jag blev stor. Så sa jag och ville alltid vara med Pappi. Hans kille hade jag inte mycket till övers för 😉 lammas
  •  Kyrka och präster var temat visst. Min mormor var Söndagsskole lärare. Så på Söndagar när jag var liten fick jag följa med henne till församlingshemmet och vara med på Söndagsskola. När man hade gjort en uppgift fick man ett klistermärke som såg ut som ett vitt lamm. Som ni kan se på bilden. Jag visste var min mormor förvarade dessa klistermärken. Så en dag tog jag en bunt och klistrade fast massa lamm i min bok och visade för de andra barnen. Jag hade gjort alla uppgifterna redan ljög jag. Inte den bästa lögnen kanske då det var ganska lätt för mormor att genomskåda detta. Att jag ljög och stal klistermärken i gudshus var extra illa 😉
  • Jag hade två kusiner som var 3 år yngre än mig. Det var två tvilling tjejer och jag var givetvis deras idol på den tiden. Vi lekte mycket på somrarna och då jag hade lite “överhanden” kunde jag lura dem att göra det mesta. I diket växte det någon sorts liljor som hade lite liknande vätska i sina rötter som maskrosor. Ni vet det där vita som lämnar hemska fläckar. Nåja, jag ryckte ut några liljor och tyckte att vi skulle stämpla våra blusar med denna vätska. Mycket väl medveten om att de lämnade spår som inte gick bort. Bara det att jag själv inte rörde min blus med blomman. Mina kusiner fick en utskällning och jag kom undan.
  • Jag gick ofta omkring i lite märkliga kläder som barn. Någon gång hade jag fått vinterhandskar i svart som liknande boxningshandskar. Himla fula var dom iallafall. Men så lurade jag barnen på gården att det faktiskt var boxningshandskar och att min pappa var boxningsmästare. Ja, så lätt var det 😉
  • Blev ofta tvingad att leka ute med min syster (som var 6 år yngre än mig) Jag var kanske 7 och hon var 1 år. Tråkigt och väldigt jobbigt. Jag tror man gjorde så på den tiden. Bara slängde ut ungarna på gården mellan höghusen. Min syster var väldigt försiktig liten tjej. Hon ville inte röra sanden eller bli smutsig. Men på något sätt doppade hon sig i en djup vattenpöl så vi var tvugna att gå in igen (hände ofta) 😉 
  • b790edf5310e41f00c3b7362e3bf15f5
  •  Typ så här såg hennes galonisar ut. I äkta 70 tals modell (fast hon är född på 80 talet, vi hade alltid gamla och begagnade kläder)

RIDÅ

Kommentera